Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 7. Ljungeldar på Riddarhuset: riksdagsscener och debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII ingjutit sina egna dygder: redlighet, kraft och
beslutsamhet.
Under ett sådant tidehvarf var en god lagstiftning möjlig;
och den blef verklig uti 1734 års mästerverk, som bygdes på
Sveriges gamla lagar, vanor och sedeförhållanden; icke på
teoretiska hugskott, främmande för hvarje man utom författarne.
Ett annat lynne eger vår samtid. Dess grundtanke är
sjelf-viskhet; och då denna egenskap upplöser allt samhälle i dess
verklighet, vill man bygga sig ett annat i förhoppningarna, och
för dem stifta en lag. Man vill försöka det omöjliga att, under
striderna mellan tvänne alldeles motsatta och oförenliga åsigter,
mellan omstörtandet och bevarandet, utföra ett arbete som inga
stridigheter bör innehålla. Otåligheten är så stor, att under det en komité
arbetar på lagverket i stort, utgifvas eller föreslås i särskilda ämnen en
mängd förordningar och lagar, hvilkas belopp snart sagdt är
oräkneligt, och som, endast för denna riksdags bearbetning, utgöra ett
ansenligt antal.
Under dylika förhållanden kan ej en allmän lag stiftas; ty ett
af två måste inträifa: antingen skall lagberedningen icke taga
någon kännedom om dessa tillfälligtvis och utan sammanhang med
det hela tillkomna författningar, hvaraf skulle följa att, vid den
allmänna lagens utgifvande, alla dessa några få år gamla eller
kanske ännu knapt i verket trädda stadganden skulle bortsopas
och såsom odugliga förklaras, eller ock skall lagberedningen söka
att, så fort dylika utkomma, injemka dem i sitt arbete, eller
detsamma efter dem rätta, hvaraf åter den följden uppstode att
lagberedningens verk, om det någonsin under ett sådant omgörande,
hvartill anledningar beständigt lemnas, kunde nå ett slut, skulle
nödvändigt blifva olikartadt och till sin grundtanke sönderbrutet.
Jag har derför yrkat, att, under ett sådant samhällsförhållande,
man måste uppgifva all förhoppning på ett allmänt lagverk af
bestående art; att man måste gifva de nya tänkesätten rådrum
att sig fullkomligt i all sin glans utveckla; och att man måste låta
den omskapning, hvilken vi med så mycken skyndsamhet blifvit
underkastade, verkligen alstra den lofvade gyllene åldern, och
öfver-tyga oss att vi uti detta från ofvan till nedan och i alla
riktningar nydanade samhälle finna oss lyckliga och belåtna.
När så detta skett, när detta storverk är fullbordadt, då först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
