Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRON.
Tron? Den kunde förr i tiden försätta berg, sägs det.
I vår tid har den, Gud bättre, ingen hög rangplats,
med undantag för dem, som alldeles för mycket tro
på sin egen kommande salighet och andras eviga
fördömelse. Jag önskar alla saliga, jag, och därför
tror jag på det, ty man tror i regeln på det man
önskar.
Som liten, när jag läste om Petrus som skulle gå på
vattnet, tyckte jag att han var en stackare, som inte
trodde nog starkt. Så beslöt jag att pröfva styrkan
af min egen tro i den vägen. Jag trodde nämligen —
det var innan jag kunde simma — att om jag trodde
riktigt, riktigt säkert, så skulle jag kunna flyta
som en trästicka, hvarför jag en vacker solskensdag,
i sällskap med en annan pojke, gick till närmaste
»blådjup» — såsom min lilla Lisbeth plägade uttrycka
sig — och släppte mig ut på vattnet med ropet: »Här
ska du få se på en kork!» ... Men, till min egen
stora och obehagliga öfverraskning märkte jag att det var
vått, inte bara under mig, nej, rundt om mig såg
mitt öga endast det guljolmiga Nybroviksvattnet;
att andas gick ej, jag blef arg — alldeles inte
rädd — och då jag utbringade ett »djädrar anagga»,
så pullrade några luftblåsor ur munnen förbi näsan,
och då förstod jag att jag blifvit kuggad i min starka
tro, och att jag helt enkelt höll på att drunkna.
Då närmade sig mig något, som blef allt ljusare och
ljusare, jag grep efter halmstråt och fick fatt i en
stortå. Det var min äfven föga simkunniga kamrat, som
till sin fasa sett mig sjunka under vattenytan, och
i det den tiden ännu grumligare stockholmsspat hade
han sett konturen af min kropp ge sig allt längre och
längre ut från land. Just där vi höllo till växte ett
urgammalt pilträd, som sträckte sin stam vågrätt tätt
öfver vattenytan. Pojkstackaren klättrade ut på trädet
så långt han kunde komma, tog sig så med armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
