Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att det i andra universa finnes andra mineraler
och kemikalier.
Dogmer däremot har mitt trosbehof inte haft användning
för, trots det att deras poetiska halt tilltalat mitt
sinne för det åldriga, det traditionella. Jag reser
mig med den uppriktigaste vördnad upp i min bänkplats
i kyrkan, då jag hör de ritual, med credo och litania,
som högtidligt uttalats i kyrkkoren alltsedan Anno
Domini 325, enligt det Nicenska mötets beslut.
Med föga mindre vördnad deltog jag i en annan
religions ceremoni, denna gång i en — järnvägskupé.
Det var mellan Köln och Paris, tidigt på
morgonen. Utom mig hade där öfvernattat två
medelålders män. Jag satt slumrande i ett af hörnen,
men måtte vaknat vid det lätta bullret öppnandet
af en kappsäck förorsakade, då jag försiktigt
smygtittade genom springan af det ena ögat, och såg
till min obeskrifliga förvåning, huru dessa två tyst
och stilla framtogo hvita, svartrandiga mantlar och
hvita bindlar — åtminstone minnes jag det så, det är
ju otaliga år sedan — och skrudade sig därmed. Så
vände de sig åt kupéfönstret, som vätte åt öster,
och, mumlande tydligen rituella böner, förrättade
de sin andakt, eller — kanske rättare uttryckt —
utförde den morgonceremoni, som deras fäder alltsedan
årtusenden gömt och vårdat.
Jag förmodar det var ett par judiska präster, som
i trots af den kristnes närvaro icke ansågo sig ha
rätt att slinka undan denna deras ämbete åtföljande
förpliktelse att bedja på hela sitt folks vägnar
till Jehovah. Hvad vet jag... Emellertid, på mig
gjorde det ett gripande och skönt intryck; och jag
halfdrömde om fader Abraham, som i Mamres lund bland
allt sitt husfolk uttalat kanske precis samma böner,
till samma Jehovah, på alldeles samma språk, som
nu hans ättlingar på det rullande järnvägståget,
hvilket stånkande och hvisslande genombrusade ett
land — som icke var Kanaans.
Senare, i Paris, då jag fick genomgå ekluten, som man
säger, var jag ofta tacksam för att kunna få krypa
in i den gamla, ständigt öppna kyrkan
S:t Eustache, nere vid Hallarna, att där ... nå,
låt gå ... få pipa ut i min hjälplöshet. Det var
så ljuft, så lugnande och stärkande att i den mörka,
af mystik genompyrda helgedomen, här och där
upplyst af de vaxljus, de fromma eller de ångrande
tändt framför sina helgons altaren, få, stödd
mot en pelare, lyssna till de latinska missalernas
entoniga upprabblande, afbrutet då och då af
klockans silfverton vid högaltaret, att inandas och
liksom döfvas af rökelsens doft ... det var liksom
en tröst att se andra förtviflade smyga in, doppa
sina fingrar i vigvattnet, göra korstecknet, och så
sjunka ner på bönpallarna, tummande sina radband
och mumlande ...
Människan är nu en gång sådan: »Du ej den enda
är! Tröst för ett tigerhjärta ...»
Jag var morskare och kanske litet bättre, när jag
åter knallade mig uppför rue Montmartre till min
ateljé uppe på »bytten».
Skall man då icke vörda alla sådana religiösa
bruk såsom något heligt, de må tillhöra hvilken
religionsform som helst?! Då jag var ung, då jag
också var dum, förbröt jag mig nog i detta hänseende,
men med åren, med de bittra erfarenheterna, har jag
fått en, såsom jag antar, riktigare uppfattning i
detta fall.
Nu vill jag bedja er, barn, att vörda föregående och
samtida släktens tro, äfvensom dess yttre bruk och
tecken; det hör under samma bud som det att hedra
fader och moder.
Men, som jag antydt nyss, credo quia absurdum,
att tro därför att det är orimligt, såsom
kyrkofadern Augustinus yrkade, se, det har jag aldrig
orkat med. Hur medgörlig jag än är blifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
