Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad kan man inte hoppas på, jag hoppades en gång
... nej, låt mig ta den lilla historien från början.
Det var en vän från ungdomsåren, som djupt och
ofattbart skändligt förfördelade mig.
Det var just en Kristihimmelsfärdsdag då slaget
träffade mig, och vi kände oss manade, Karin och jag,
att krafla oss uppför backen till S:ta Maria, eller
som den numera vanligtvis kallas, Kopparbergs kyrka —v det
var nämligen i Falun — ty åtminstone jag kände ett
behof att få sitta och lugna mina upprörda känslor
under de gamla götiska hvalfven, höra orgelbruset
och sjunga med i psalmen »Allena Gud i himmelrik».
Som jag, förtviflad intill döden som jag var och
af intet kunde tröstas, satt där och stirrade, fick
jag se en Maria nyckelpiga komma flygande och sätta
sig på landshöfdingens breda ryggtafla — denne satt
nämligen med sina båda systrar i bänken framför oss.
Då trängde sig på mig minnen från min barndom, ty
alltsedan den tiden hade jag — eget nog — icke sett
denna lilla nätta och vackra skalbagge. Jag påminde
mig att hon var en kär gäst på de stinkande gårdarna,
en underbar omväxling till de hvardagliga spyflugorna,
och mindes henne krypande på ett litet flickfinger,
under det alla de små traspaltarna rundt om sjöngo:
»Maria Nyckelpiga,
flyg öster, flyg väster
flyg bort till dina bröder
så får du nya kläder.»
Och det ansågs som en stor lyckobebådelse äfven för
den till hvilken hon nu flög.
Det har visst i alla tider varit något mystiskt och
helgadt med henne, och jag kan omöjligt tänka mig att
ett äfven aldrig så elakt barn kunnat, velat eller
vågat göra henne den minsta skada. Bara namnet måtte
ha skyddat henne.
Så satt jag där i Falukyrkan, jag, stora barn, och
hoppades, hoppades med hela min själ, såsom om därpå
berodde hela min salighet, att lilla Maria nyckelpiga
skulle från Konglig Befallningshafvande
ge sig öfver till mig! Ty då, därpå var
jag säker, skulle jag åter kunna bli glad, åter kunna
tro på goda och rättvisa makters osynliga tröst och
uppmuntran ...
Men, ack, den där lilla rödkappan trifdes godt på min
vän landshöfdingens rock, och hon följde med honom
ur kyrkan och kanske ända till residenset.
En timma senare skakade vi, fortfarande Karin och
jag, i giggen på väg till Sundborn, då jag, strax vi
kommit en bit från staden, kände något kryp på halsen;
och som jag kände att det var ett vänligt sådant,
så tog jag det ytterst försiktigt med nypan. När jag
så tittade efter, förstås, hvad det var för ett, så
var det — Halleluja! — Maria nyckelpiga!!! det kunde
ju heller inte vara någon annan än den jag hoppats
så starkt efter i kyrkan nyss ...
All sorg och grämelse flög; det gjorde nyckelpigan
också, men hon hade dock ändtligen kommit; jag
tviflade inte ett ögonblick på, och inte tviflar jag
heller nu på, att den Maria nyckelpiga kommer till,
den behöfver inte frukta hvarken Hin Lede eller hans
anhang.
Åtminstone hoppas jag så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
