Andras barn. 32 målningar med text / 12 (1913) Author: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Flickorna däremot sprungo bara de fingo sikte på
mig, förmodligen därför att jag (det var också då
det) var så förfaseligt ful. I detta afseende måtte
jag varit pröfvande, ty jag märkte samma ovilliga
miner hos mina närmaste, hos skolmagistern och
hos alla Grefmagnigränds inneboende. Dock blef jag
aldrig tyckmycken för det, men jag smög mig ut till
det vida Ladugårdsgärdet, jag gick till blommorna,
hvilka själfva äro skönare än allt annat, hvilka icke
springa på någon och icke gå ur vägen för någon,
utan läto mig plocka och beundra sig, och doftade
för mig. Därför skall jag ständigt älska dem, därför
skola de alltid blifva era rivaler i mitt hjärta och
på mina akvarellpapper.

Nyss tänkte jag, då jag såg ett litet sprödt barn:
så som jag därute i Gärdets lundar plockade mina
blombuketter, så går Gud Fader ibland och plockar
ihop små barnbuketter åt sig ...

Fäder och mödrar gråta, le igen, gråta så åter ett
litet tag, tills barnet endast blir ett litet ljufligt
minne.

Men på himmelens ängder flaxa de »sista paret ut»
och ha roligt af hjärtans lust, tills Gud Fader säger:
Schas, schas, mina små, nu måste ni ut i världen igen,
till allas strid emot alla, för att på allvar visa
hvad ni duga till i kampen för det goda!

Så tar han dem i vingbenen och hystar ut dem till
än den, än den stjärnan eller planeten.

Så yttrar sig Guds kärlek, det är ingen pjosk-kärlek,
det är här frågan om att smälta bort slagget och få
guldet rent en gång.

Sådan är den rätta faderskärleken. Men från min
dotter Lisbeth, som nu är i en småstad nära London,
där hon är anställd såsom massös och gymnast på ett
nursinghome, fick jag ett bref, ett bref som jag måste
delgifva er, barn. Det är ett uttryck af barnakärlek,
och passar så obegripligt bra in här i denna bok,
som just handlar om »andras barn». Ja, ni må döma
själfva.

Först må ni dock se på hennes teckning, som står
öfverst. Den föreställer en bit af norra Europas
karta, där min tös synes stå på England, och ur sitt
förkläde kastar blommor och kransar
öfver Nordsjön till Sverige, till Sundborn, där vår
flagga svajar på sin stång. Öfver det hela skiner
solen.



        <i>Älskade Far!

Stora famnen. Tack. Lyckönskning och Gratulationer
från Din Lisabetta! Det är tacksamhetsblomster jag
kastar här ofvan!

Far, ack hvad jag är tacksam! Stackars de människor
som måste dö innan de funnit lösningen på lifvets
gåta. Tack, Far och Mor, för att ni lärt mig att det
är Kärleken.

Har jag någonsin talat om att när jag var liten, var
jag fullt och fast öfvertygad att jag egentligen var
barn till några rysliga föräldrar (för jag trodde ej,
att det skulle varit så oerhört svårt att vara snäll
om jag varit Fars och Mors egen unge), och jag trodde
att mina riktiga föräldrar kastat ut mig i smutsen på
gatan, men att ni plockat upp mig därifrån för att
rädda mig till ett lyckligare lif [1]. Och den känslan
att Far och Mor räddat mig från något rysligt var så
stark, att jag ännu känner den — och tror på den.

Ja, tack för att ni fångade in den säkert annars
så olyckliga lilla själen, som sväfvade förbi
Glasbruksgatan n:o 15 den 18 febr. 91, och lät den
nyfödda lilla uppnäsan snusa in den — annars kanske
lumpsamlaren litet längre ner på gatan hade lufvat
till sig den, och då vet man ej hur det gått med
»lifvets gåta»; för jag minnes mycket väl att barnen
där nere verkade som om de ej haft en aning om dess
lösning då; men kanske de fått lära litet därom från
Fars taflor. I så fall tackar jag på deras vägnar — för
de voro mina vänner!

Far! Ännu en gång stora famnen från din

                        LISBETH.</i>


Det är verkligen med tvekan, som jag, utan att fråga
brefskrifverskan tar in detta (ty då hade ej denna, i mitt
tycke, äkta pärla fått smycka denna text).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>