Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen — och — så föll den nya hårda rottingen slag
på slag på slag på den fattiga, magra pojkrumpan
(den heter så på svenska; på latin heter den Gluteus
maximus).
Det fick jag för min kärleksgärning ... Tron icke
att detta är menadt såsom ett gnäll öfver lifvets
orättvisor — jag tror icke på sådana, det ser endast
så ut — nej då, aldrig har jag väl ångrat en god
ansats äfven om icke dygdepriset genast följde i
släptåg. Och fick jag orättvist smörj denna gång,
så minns jag just nu ett tillfälle då en annan kamrat
fick den örfil som jag borde haft.
Apropos örfil, så måste jag generadt le, ty ett annat
minne från skoltiden dök nu upp.
Såsom jag i början af denna text berättar så blef jag
ständigt förföljd och pinad af de andra pojkarna. En
morgon i skolan, innan magistern kommit, hade de
särskildt retfullt och plågsamt behandlat mig, då —
plötsligt — fåret blef lejon; ett slags bärsärkaraseri
grep mig, deras feghet och grymhet blefvo för stora,
jag reste mig upp, de små grisögonen började gnistra,
jag skar tänderna, jag knöt mina näfvar — och hela
pojkhopen greps af fruktan, metamorfosen var så
oväntad, och de gnodde, hvarenda en, hela klassen,
rundt den stora salen, kring bänkarna; och jag efter,
girig att komma åt åtminstone ett offer att släcka
min hämnd på, att få rifva i bitar ... tills ... ja,
om det var läraren som kom eller något annat som
afbröt jakten, det minns jag ej.
Efter detta var jag en annan, helt annan pojke. Jag
hade kommit underfund med att hat och ondska väckte
aktning, beundran och undergifvenhet. Från denna stund
blef jag en skräck för de öfriga. En annan pojke,
en verkligen stygg en, sällade sig till mig, och vi
kommo öfverens om att icke tåla någon »propsning»
af de andra. Man hade fått för sig att vi voro
sådana obändigt starka krabater, att allt motstånd
skulle vara fånigt, det var bara att smila mot vår
oförskämdhet och ställa sig in.
Jag vill minnas att denna härliga tyrannperiod blef
af ganska kort varaktighet, tack vare en liten
kort och tjock pojke, som en dag, på skolgården,
bredbent stod i den väg där den väldige skulle
fram. »Unnan för kungen!» manade jag; den lille
stöddige svarade inte ett ord, vek inte en tum,
lyftade bara sin näfve och gaf mig en bastant örfil!
Så gammal jag är, smakar det mig inte att berätta
detta, men jag gör det, emedan det kanske kan komma
en och annan af de pojkar som få läsa detta, att
litet grubbla på hvad som kan hända den öfvermodige
och hänsynslöse.
Emellertid skulle jag — så flat jag än blef —
åtminstone för ordningens skull, ge den lille
fyrkantige litet tillbaka för besväret ... då jag fick
se en af de andra klassernas lärare — antagligen också
den lille pojkens — hånleende betrakta uppträdet! Hvad
hade jag nu annat att göra än att skamsen hålla mig
i skinnet, smita undan och blanda mig i vimlet ...
Men den örfilen var bra, den var en god läxa, den
var rättvis och på sin rätta plats.
Efter detta blef jag åter en bra kamrat, hvarken
rädd eller förtryckande, och sådan har jag åtminstone
velat vara allt framgent.
Men något utlopp skulle mina nersatta själfkänslor
ta, och det utförde jag på så sätt att jag
<image>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
