- Project Runeberg -  Andras barn. 32 målningar med text /
17

(1913) [MARC] Author: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |   

Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nu skola ni inte tro, att det är så svindlande härligt
och eftersträfvansvärdt att bli konstnär: endast den
som rakt inte kan låta bli, må bli’t. Jag varnar er,
som tro sig förnimma litet krillning i fingrarna ...

Alla mina barn älska konst, och det förefaller som
om de skulle ha omdöme, och däråt gläder jag mig,
ty detta är ett stort plus i lifvet; men de älska den
inte till den grad att de däråt vilja helga sina lif
— och, uppriktigt sagdt — däråt gläder jag mig ännu
mera.

Små farliga ryck ha visst alla visat, men det har
gått öfver, och påminner jag mig nu en liten händelse
i den vägen.

Jag höll på med ett af dessa här reproducerade
barnporträtt — hvilket säger jag ej — på hvilket
munnen gjorde mig rentaf förtviflad, jag gjorde om
den gång på gång, utan att få fram den rätta.

En dag — jag måste nämna att detta porträtt liksom
flera af de här reproducerade, målades hemma hos
mig — så fann jag det hela så hemskt besynnerligt,
hela ansiktet var öfversuddadt!

Jag satt i med ett indiantjut, jag röt och väsnades,
såsom endast jag kan — eller kan din pappa också det,
Rosalind? — tills lilla Kersti trädde fram, tydligen
nu blifven betänksam, och afgaf en förklaring: hon
hade funnit den lilla flickan på taflan så »mussig på mun»,
och hade med en färgtrasa sökt tvätta den ren ...!

Ungen hade med sina små grytöron hört att jag icke varit
nöjd med mitt arbete och särskildt den detaljen.

Så meningen var ju god. Men hon tappade lusten för
målarkonstens utöfvande.

Nu hör jag att hon vill bli trädgårdsmästare. Bravo!

*


Skall jag nu sluta?
*


Nej, ännu något mera har jag att säga i
ämnet om kärleken till arbetet. Orkar ni höra?
Jag nästan önskar att ni inte gjorde det, ty jag
känner på mig att det blir litet rörigt, jag vet
rentaf att jag icke har saken klar för mig, och,
som Tegnér säger, det dunkelt tänkta måste också
bli det dunkelt sagda. Men det kan inte hjälpas,
eftersom jag är i farten och har pennan i hand och
bläckhornet nyss påfylldt.

Har ni tänkt efter hvilket präktigt och hvilket
praktiskt redskap handen är? Den har dock blifvit
i högsta grad omodern, det är sannerligen oroande.
Till och med till slagsmål, tror jag; hur är det, pojkar?

Här går just en kattstackare öfver gården. Han anses
vara en lathund, men hade han era tio fingrar skulle
ni få se. Nu har han bara tassar och klor, och dessa
redskap använder han alldeles utmärkt — om han är en
riktig katt.

Det är således endast människan som är så härligt
benådad. (Visserligen har apan också fingrar, men, som
jag redan talat om för er, så är hon en degenererad
människa, som varit dålig och lat.)

Arbetsledan måtte ha skapat maskinen. Denna är
nutidens kelgris, ehuru jag för min del icke ett
ögonblick tviflar på att den är ett djäfvulens
verk. Sen på resultaten: öfverproduktion med hvad den
för med sig, samt det »allmänna missnöjet» och ledan
hos dem som pilla med den och den maskindelen från
morgon till kväll. Tänk också hvad industriarbetare
i regel måtte ha tråkigt! Om morgnarna strömma de
dystert och glädjelöst till verkstäderna där portarna
stängas efter dem, där allt går som ett urverk, samma
tjat, samma enformighet; är det under att hatet där
födes och gror!

Jämför därmed det gamla handtverket, där man måste
gå igenom lärlingstiden och göra gesällprofven,
då man alltid kunde hoppas att bli en hedrad mästare
och kapten i borgerskapets kavalleri; då man hade sina
gillestugor, med ämbetskistor och dryckesceremonier,
sina processioner med sitt eget helgons bild på
standaret, och då — för trefnadens skull — hvart skrå
hade sina egna gator, Skomakare-, Skräddare-, Stadssmedje-,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 17:20:56 2006 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abarn/0021.html

Valid HTML 4.0!