- Project Runeberg -  Andras barn. 32 målningar med text /
17

(1913) [MARC] Author: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Nu skola ni inte tro, att det är så svindlande
härligt och eftersträfvansvärdt att bli konstnär:
endast den som rakt inte kan låta bli, må bli’t.
Jag varnar er, som tro sig förnimma litet krillning
i fingrarna ...

Alla mina barn älska konst, och det förefaller
som om de skulle ha omdöme, och däråt gläder
jag mig, ty detta är ett stort plus i lifvet; men
de älska den inte till den grad att de däråt vilja
helga sina lif — och, uppriktigt sagdt — däråt
gläder jag mig ännu mera.

Små farliga ryck ha visst alla visat, men det
har gått öfver, och påminner jag mig nu en liten
händelse i den vägen.

Jag höll på med ett af dessa här reproducerade
barnporträtt — hvilket säger jag ej — på
hvilket munnen gjorde mig rentaf förtviflad, jag
gjorde om den gång på gång, utan att få fram
den rätta.

En dag — jag måste nämna att detta porträtt,
liksom flera af de här reproducerade, målades
hemma hos mig — så fann jag det hela så hemskt
besynnerligt, hela ansiktet var öfversuddadt!

Jag satt i med ett indiantjut, jag röt och
väsnades, såsom endast jag kan — eller kan din
pappa också det, Rosalind? — tills lilla Kersti
trädde fram, tydligen nu blifven betänksam, och
afgaf en förklaring: hon hade funnit den lilla
flickan på taflan så »mussig på mun», och hade
med en färgtrasa sökt tvätta den ren ...!

Ungen hade med sina små grytöron hört att
jag icke varit nöjd med mitt arbete och särskildt
den detaljen.

Så meningen var ju god. Men hon tappade
lusten för målarkonstens utöfvande.

Nu hör jag att hon vill bli trädgårdsmästare.
Bravo!

*



Skall jag nu sluta?

*



Nej, ännu något mera har jag att säga i
ämnet om kärleken till arbetet. Orkar ni höra?
Jag nästan önskar att ni inte gjorde det, ty jag
känner på mig att det blir litet rörigt, jag vet
rentaf att jag icke har saken klar för mig, och,
som Tegnér säger, det dunkelt tänkta måste också
bli det dunkelt sagda. Men det kan inte hjälpas,
eftersom jag är i farten och har pennan i hand
och bläckhornet nyss påfylldt.

Har ni tänkt efter hvilket präktigt och hvilket
praktiskt redskap handen är? Den har dock blifvit
i högsta grad omodern, det är sannerligen oroande.
Till och med till slagsmål, tror jag; hur är det,
pojkar?

Här går just en kattstackare öfver gården.
Han anses vara en lathund, men hade han era tio
fingrar skulle ni få se. Nu har han bara tassar
och klor, och dessa redskap använder han alldeles
utmärkt — om han är en riktig katt.

Det är således endast människan som är så
härligt benådad. (Visserligen har apan också
fingrar, men, som jag redan talat om för er, så
är hon en degenererad människa, som varit dålig
och lat.)

Arbetsledan måtte ha skapat maskinen. Denna
är nutidens kelgris, ehuru jag för min del icke ett
ögonblick tviflar på att den är ett djäfvulens verk.
Sen på resultaten: öfverproduktion med hvad den
för med sig, samt det »allmänna missnöjet» och
ledan hos dem som pilla med den och den maskindelen
från morgon till kväll. Tänk också hvad
industriarbetare i regel måtte ha tråkigt! Om
morgnarna strömma de dystert och glädjelöst till
verkstäderna där portarna stängas efter dem, där
allt går som ett urverk, samma tjat, samma
enformighet; är det under att hatet där födes och
gror!

Jämför därmed det gamla handtverket, där
man måste gå igenom lärlingstiden och göra
gesällprofven, då man alltid kunde hoppas att bli en
hedrad mästare och kapten i borgerskapets
kavalleri; då man hade sina gillestugor, med ämbetskistor
och dryckesceremonier, sina processioner
med sitt eget helgons bild på standaret, och då
— för trefnadens skull — hvart skrå hade sina
egna gator, Skomakare-, Skräddare-, Stadssmedje-,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:56:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abarn/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free