- Project Runeberg -  Andras barn. 32 målningar med text /
18

(1913) [MARC] Author: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Saltmätare-, Garfvare-, Präst- och Bryggaregatorna
samt — Grälmakaregränden. Alla dessa äro kvar
i Stockholm — jag har nämligen sett efter i
Adresskalendern — ja, det var stämning öfver
»arbetarens» lif under flydda sekler. Det enda som
nu bär upp honom är hatet (d. v. s. afunden); hade
han icke det skulle han tydligen rakt inte kunna lefva.
Allt detta kan icke vara annat än maskinens fel.

Det mesta som till vårt nödtorft hörer — och det
till smörja och lyx också, förstås — göres med dessa
beundransvärda järnmekaniker. Dessa sätta allt på
hufvudet: taflor göras med fotografi och musik med
pianola; höns göras med äggkläckningsmaskin — nu vet
jag att jag börjar bli oresonlig och vild, men låt
mig bara hållas — i stället för hästar — hvilka snart
äro alldeles obehöfliga och då dödsdömda — i stället
för hästar ha vi automobiler, flygmaskiner och de
odrägliga järnvägarna, som alla göra jorden löjligt
liten, som nivellera raser och natur. Allt tråkigare
och ointressantare! Jämmer! Så ha vi i riksdagen
voteringsmaskinerna som hacka de ädla vildarna — dit jag nu
ändtligen hör, liksom, jag antar, änglarna — till hackkorf.

Härute på landet ha vi landtbruksmaskinerna som
snart gjort bonden obehöflig; ja, i rappet skola
maskinerna ha gjort alla människor obehöfliga, vi
bli åtminstone något annat sorts kräk, ty handen,
handen, den Gudomliga handen skall tvina bort.

Med maskinen följer också fulheten ... Fy fadren! som
min vän »lilla Albert» säger.

O, lyssnen, ni framtidens män och kvinnor, och gömmen
mina förtviflade ord i minnet. Snart skolen I ha
makten i — era händer. Ären då just handens arbete,
så skall skönheten och trefnaden åter få sina
tempel, då ni, alla, alla, skola dansa kring deras
blomstersmyekade altaren, i stället för att som vi,
jag och era öfriga farbröder och tanter, snurra med
tungan hängande ur halsen, kring den gyllene kalfven.

Puh, jag tror vi flåsa ett tag.

*



Nu tänker jag skena igen. Jag har ännu mera i
sammanhang med det förra.

Framtiden, hvari ligger dess »patos». Staten
såsom konungadöme har entusiasmerat, och således
drifvit framåt, statsreligionen likaså, och själfva
statsbegreppet, nationalitetsidén, är väl ännu den
starkaste drifkraften, eldande till bragder och ädla
offer. Dessa tre krafter äro för mången, kanske för
de allra flesta ännu bärande. Men detta är icke nog,
åtminstone icke för ungdomen som nu växer upp, icke
nog för att föra framåt och uppåt.

Alltid bör man vörda de symboler som hjälpt våra fäder
genom jordelifvet, och som, då också — hos de bättre —
lyft till högre synpunkter och förädlat själarna. Slå upp
i historien ofta, ofta, och gläd dig åt dessa fäders dåd,
och ära de källor, som de drucko krafter ur.

Men »evigt kan ej bli det gamla». Se dig omkring
huruvida ej de gamla källorna börjat sina, huruvida
de ej börjat förlora sin forna lifgifvande kraft. Se
till huruvida ej nya källådror sprungit upp, med
annat innehåll, annat mineral, bättre lämpadt för
det nya släkte som du tillhör.

Jo, älskade barn, jag hör porlandet af den nya källan,
jag har hört den hela mitt lif — den har alltid
funnits, intet nytt under solen — men nu, först nu
har jag hittat den, och det är människokärleken utan
minsta inskränkning
, kärleken till onda och goda,
fattiga och rika, hvita och färgade (om de också
skulle vara gredelina!), till både svenskar och
norrmän, till dumma och kloka, till fula och vackra.

Vi äro alla syskon, vi skylla hvarandra kärlek och
öfverseende, ehuru på samma gång inbördes tuktan och
uppfostran.

Ja, det är helt enkelt den »sociala frågan»
som skall bära och lyfta nutidsbarnet och
framtidsmänniskan! Allt pekar ju för resten dit:
kommunikationernas enorma framsteg, de etnografiska
och biologiska upptäckterna, och jag kanske skulle
nämna den moderna filosofiens tydningar af lifvets
gåtor, men, ack, där har jag icke orkat följa med ...

Ser jag däremot på kristendomen såsom filosofi,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 20 09:50:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abarn/0022.html

Valid HTML 4.0!