- Project Runeberg -  Andras barn. 32 målningar med text /
18

(1913) [MARC] Author: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Saltmätare-, Garfvare-, Präst- och Bryggaregatorna
samt — Grälmakaregränden. Alla dessa äro kvar
i Stockholm — jag har nämligen sett efter i
Adresskalendern — ja, det var stämning öfver
»arbetarens» lif under flydda sekler. Det enda som
nu bär upp honom är hatet (d. v. s. afunden);
hade han icke det skulle han tydligen rakt inte
kunna lefva. Allt detta kan icke vara annat än
maskinens fel.

Det mesta som till vårt nödtorft hörer — och
det till smörja och lyx också, förstås — göres
med dessa beundransvärda järnmekaniker. Dessa
sätta allt på hufvudet: taflor göras med fotografi
och musik med pianola; höns göras med äggkläckningsmaskin
— nu vet jag att jag börjar bli oresonlig
och vild, men låt mig bara hållas — i stället
för hästar — hvilka snart äro alldeles obehöfliga
och då dödsdömda — i stället för hästar ha vi
automobiler, flygmaskiner och de odrägliga
järnvägarna, som alla göra jorden löjligt liten, som
nivellera raser och natur. Allt tråkigare och
ointressantare! Jämmer! Så ha vi i riksdagen
voteringsmaskinerna som hacka de ädla vildarna
— dit jag nu ändtligen hör, liksom, jag antar,
änglarna — till hackkorf.

Härute på landet ha vi landtbruksmaskinerna
som snart gjort bonden obehöflig; ja, i rappet
skola maskinerna ha gjort alla människor obehöfliga,
vi bli åtminstone något annat sorts kräk, ty
handen, handen, den Gudomliga handen skall
tvina bort.

Med maskinen följer också fulheten ... Fy
fadren! som min vän »lilla Albert» säger.

O, lyssnen, ni framtidens män och kvinnor,
och gömmen mina förtviflade ord i minnet. Snart
skolen I ha makten i — era händer. Ären då
just handens arbete, så skall skönheten och
trefnaden åter få sina tempel, då ni, alla, alla, skola
dansa kring deras blomstersmyekade altaren, i
stället för att som vi, jag och era öfriga farbröder
och tanter, snurra med tungan hängande ur halsen,
kring den gyllene kalfven.

Puh, jag tror vi flåsa ett tag.

*



Nu tänker jag skena igen. Jag har ännu mera
i sammanhang med det förra.

Framtiden, hvari ligger dess »patos». Staten
såsom konungadöme har entusiasmerat, och således
drifvit framåt, statsreligionen likaså, och själfva
statsbegreppet, nationalitetsidén, är väl ännu den
starkaste drifkraften, eldande till bragder och ädla
offer. Dessa tre krafter äro för mången, kanske
för de allra flesta ännu bärande. Men detta är
icke nog, åtminstone icke för ungdomen som nu
växer upp, icke nog för att föra framåt och uppåt.

Alltid bör man vörda de symboler som hjälpt
våra fäder genom jordelifvet, och som, då också
— hos de bättre — lyft till högre synpunkter
och förädlat själarna. Slå upp i historien ofta,
ofta, och gläd dig åt dessa fäders dåd, och ära
de källor, som de drucko krafter ur.

Men »evigt kan ej bli det gamla». Se dig
omkring huruvida ej de gamla källorna börjat sina,
huruvida de ej börjat förlora sin forna lifgifvande
kraft. Se till huruvida ej nya källådror sprungit
upp, med annat innehåll, annat mineral, bättre
lämpadt för det nya släkte som du tillhör.

Jo, älskade barn, jag hör porlandet af den
nya källan, jag har hört den hela mitt lif — den
har alltid funnits, intet nytt under solen — men
nu, först nu har jag hittat den, och det är
människokärleken utan minsta inskränkning, kärleken till
onda och goda, fattiga och rika, hvita och färgade
(om de också skulle vara gredelina!), till både
svenskar och norrmän, till dumma och kloka, till
fula och vackra.

Vi äro alla syskon, vi skylla hvarandra kärlek
och öfverseende, ehuru på samma gång inbördes
tuktan och uppfostran.

Ja, det är helt enkelt den »sociala frågan»
som skall bära och lyfta nutidsbarnet och
framtidsmänniskan! Allt pekar ju för resten dit:
kommunikationernas enorma framsteg, de etnografiska och
biologiska upptäckterna, och jag kanske skulle
nämna den moderna filosofiens tydningar af lifvets
gåtor, men, ack, där har jag icke orkat följa
med ...

Ser jag däremot på kristendomen såsom filosofi,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:56:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abarn/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free