Andras barn. 32 målningar med text / Krumbukter (1913) Author: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

KRUMBUKTER.

»

rukan går så länge till brunnen, tills hon spricker,» heter det, och just nu får jag anledning frukta det gamla ordstäfvets tillämpning på mig, nu när jag går att ännu en gång i bokform ge ut en del af mina små akvareller.

En himlagudslycka är det, förstås, att jag nu kommer åkande med en annan trupp, icke med mina utan med andras barn, ty detta skall väl afväpna dem, som stå på lur i gathörnen för att ge mig ett nyp, när jag kommer med den nya, fina, af läcker trycksvärta doftande boken. Äfven jag har nämligen belackare, så beskedlig jag än är, och jag finner det vara en tvetydig komplimang då man säger mig: »Du har då väl inga fiender!» Ånej, så’n stackare är jag inte.

Gamle Pontus Fürstenberg sade en gång åt gamle A. O. Wallenberg: »Det är väl ruskigt ändå, att vara utsatt för så mycket skall som bankdirektören är ...», hvilken då torrt svarade: »En så’n ..... (ordet passar inte i tryck) hoppas jag aldrig bli, så att dom inte skäller på mej!»

Därför ä ja’ så gla’,
därföre sjunger ja’,

äfven när »kängan» — såsom man uttryckte sig i min ungdom — susar i luften.

Men ändå ... nog är det ljufligare med berömmets söta honung, och har denna äfven någon gång en fadd smak, så håller jag tacksamt till godo ändå.

Bättre äro nog inte de flesta andra heller, ehuru de inför en grinig eller amper kritik utstöta ett tillgjort hahaha. De se då nämligen aldrig riktigt nöjda ut, deras hahaha skulle nog se naturligare ut ifall man ströke dem med honungen om nosen.

4

Honungen, det är populariteten. Man har i alla de tider, de tider jag minns, sagt, att jag är landets populäraste konstnär, och jag har tagit detta som om det vore en mig rättvisligen tillkommen tribut. Vid ett visst tillfälle nyligen blef det kanske för mycket, och däraf följer alltid reaktion. Likafullt hänger jag krampaktigt fast vid hoppet att fortfarande en hel hop popularitet skall finnas kvar åt mig i den svenska statskroppen, så att denna välvilligt kommer att blunda — åtminstone med ett öga — för det som i denna bilderbok är svagt, krystadt och dumt.

Kära Birgit och Barbro, jag börjar bli gammal, och däraf följer, såsom senilitetens tecken, att jag blifvit pratsjuk. Därför blir det nog också bäst att inte söla och krumbukta längre, utan genast öfvergå till det egentliga