Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Teodor Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midten af 1840-talet, sedermera införlifvade i de allmänt
kända “Taflor och Berättelser”. Under det han sålunda
sysslade med denna framställningsform, blef tydligen, för
den fulländning, han slutligen deri uppnådde, så väl hans
dramatiska som hans roman-författarskap en ytterligare
skola. Och från den stund han öfvergaf romanen, samt
endast undantagsvis befattade sig med teatern, framstår
han i den mindre berättelsen såsom den utbildade mästaren
utan någon jämförlig like inom Sveriges literatur.
Vi nämnde Blanches sista roman, “Sonen af Söder och
Nord“. Den är en frukt af hans första vistelse i Paris.
Dessförinnan hade han ej obetydligt sett sig om i Sveriges
bygder, samt år 1838, om vi ej misstaga oss, äfven besökt
Danmark; men först 1850 såg han sin önskan uppfyld
att få besöka Tyskland och Frankrike. Hemkommen på
sommaren 1851, lemnade han ånyo fäderneslandet samma
år och återvände först det följande. Under den förre
resan besökte han äfven London, och med denna utflykt
är en omständighet förknippad, väl värd att nämnas i hans
minnesteckning. England hade inbjudit folken till den
fredliga täflingskamp, som kallas första verldsutställningen.
Det smärtsamma intryck, Blanche rönte, da han skyndade
att bese den skandinaviska afdelningen, gick sedan icke
ur hans minne. “Jag glömmer aldrig,“ yttrade han i Andra
kammaren den 26 mars 1867, “en dag i London sommaren
1851 under den första verldsexpositionen. Jag frågade då
varande svenske ministern derstädes, om han ännu hedrat
den svenska afdelningen i kristallpalatset med ett besök.
‘Nej. jag har icke haft tid‘, svarade han kallt. Det var
likväl på en tid, då Sverige behöfde allt deltagande,
åtminstone af sina egne söner. Vårt land stod då bokstafligen
på schavotten inom en spetsgård af fyra verldsdelar och
fyrtio folk, som der uppträdt i industriel täflan, den enda
strid, som är gud och menniskor behaglig“. Till detta minne
kunna vi bifoga, hvad Blanche ej omtalade, att han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
