Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bestäradt orätt hade den gamle underofficern som påstod
att Montgomerys hand bättre passade för trumpinnen än för
pennan. i känna icke hans färdighet hvad den förra
beträffar ; men vi veta att det är såsom författare till Historia
Öfver kriget mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809
(två delar, Örebro 1842) han förvärfvat sig sitt största
anseende. Han har dessutom skrifvit åtskilliga brochurer
och tidningsartiklar, alla i frisinnad anda. Han hade på
sitt samvete att den politiskt fromma tidningen Journalen,
som utgafs af hans svärfar, den försigtige Wallmark, en gång
blef indragen. Säsom laudshöfding och närmaste granne till
Ryssland, var det icke utan att han under sednaste kriget
mellan öst- och vestmakterna hade sina funderingar på
Finland och trodde att man borde smida medan jernet var
varmt, en metod som numera synes vara utdömd ur den
svenska politiska smidesstadgan. På svenska riddarhuset
uppträdde han såsom förfäktare af alla gagnande reformer
samt vågade till och med, när norska frågan var pä tapeten,
att sälla sig till det fåtal som trodde att äfven andra länders
fria institutioner borde respekteras, nägot som hos oss
likaledes tyckes blifva urmodigt.
Slutligen hade han till den grad blifvit urmodig, att
han, såsom ledamot af krigsvetenskaps-akademien, tog sig
före att der med mycken ifver försvara den uppblomstrande
folkbeväpningen, oaktadt han hade nästan hela akademien
emot sig med en och annan af våra stora fredsgeneraler och
dito öfverstar i spetsen.
“Folk, som endast luktat löst krut, bli lösliga både i
hjernan och hjertat“, yttrade han till den, som skrifver
dessa rader, ty han var alltid skämtsam, ungdomlig och
äkta finskt öppenhjertig, den der gubben Montgomery.
Att han framför allt älskade det land, hvars olyckliga
krigshistoria han skrifvit, må ingen undra på. “Jag har
fått återse mitt Finland,“ sade han, “och jag har der blifvit
festligt emottagen. Jag kan nu dö nöjd, jag har, liksom
Runebergs fänrik, mina marknadsminnen jag också.“
Sin sista offentliga befattning hade han såsom ledamot
af styrelsen för Stockholms skarpskytteförening. Vid sitt
första inträde der, hvilket äfven blef hans sista, ty han
insjuknade några dagar derefter, bidrog han med sin vanliga
liflighet och värma till flere af de beslut som väsendtligast
medverkat till föreningens framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
