Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benämndes, skulle bli prest, menande tro pa att det icke vore
svårare att bli biskop än inspektor, liksom vore “berömlig
kristendomskunskap“ äfven tillfyllest för kräcklan. Holmberg,
utan inre kallelse för prestembetet, men hörsam den han
alltid anser sig stå i förbindelse hos, drager till Lund, tager
i en handvändning men med heder prestexamen, och efter
några år ser man honom åter i Bohuslän, men då såsom
själasörjare för de bångstyrige “bullingarne“ (innevänarne i
Bullarens härad). Han lefver deras lif, tager del i deras
omsorger och hugsvalar dem i deras bekymmer. Gäller det
storfiske, är han bland de första vid noten, vadande till
armarne bland sandref och hafstång; gäller det skallgång pä
björn, är han bland de första i kedjan, och gäller det
slutligen att i natt och storm och under det hafvet vräker
öfver strandvägarna finna en obanad stig till den sjukes
eller döendes koja, så finner han den. Också förvaras der
ännu i dag “Holmbergens Axel“ i käraste minne.
Men det var som om forntiden ur sin hög oupphörligen
ropat pä honom, påräknande i honom sin målsman, och han
blef det och det med besked. Han utgifver skrift på skrift
för att sprida ljus öfver det förflutnas lif och seder[1]; han
ströfvar personligen omkring, än bortröjande vildväxter från
ättehögarna, än upphjelpande lutande minneshällar, än petande
mossan ur igengrodda runor, öfverallt predikande korståg
mot tidens vandalism, som våldför landets minnesmärken och
landets historia med dem.
Det bedömes ju redan såsom vackert och berömvärdt
att med ömhet vårda anförvandters och vänners grafvar.
Men Holmberg ansåg hela forntiden för sin närmaste
anförvandt och vän, och han har minneskransar för seklernas
stora graf och minnesord för generationerna som deruti
slumra; han ansåg det för blott en skyldig tacksamhetsgärd
åt dem som tänkt och gjort sä mycket, försakat och lidit så
mycket för tid som är och tider som blifva. Deråt egnade
han snart uteslutande hela sin verksamhet, alla stunderna
af sitt lif, icke ens då upphörande när han, böjd af själsoro
och kroppslidande, icke mera kunde hvad han ville.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
