Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom enskild person hade han många vänner, men
hade haft flere, om han velat. Fick han sin hoftitel af
kammarherre, så icke var det för en mjuk rygg och en
smickrande tunga. Tvärtom, i den vägen var han rätt
amper och icke god att “bryta näbb med“, som det heter,
det månde vara med hvem som helst. Skonlösast framfor
han naturligtvis mot de s. k. parasiterna, som äro till för
att utan gengåfva suga åt sig allt. Dem gaf han mer än
tillräckligt att suga på, och de aktade sig — men då
åtminstone af goda skäl — att gifva något tillbaka. Ibland
kunde väl en vän råka i misshugg, men man sårades ej
deraf, ty huru kunde man väl taga det för afsigt, som då
säkerligen endast var en följd af exercisen eller ricocheten
Men dem han höll af, dem kunde han göra allt för, och
ehuru beqväm af vana eller natur, var han sjelfva
rörligheten och lifvet så ofta det gälde att bevisa dem tjenster
så i stort som smått. I välvilja och artighet mot sina
vänner var han som en riktig fruntimmerskavaljer. Hade
han t. ex. ingenting annat att komma med, så kom han
med fickorna fulla med äpplen eller apelsiner. Alltid skulle
hans välvilja ha någon bestämd form. Hur mångens kommer
längre än till blotta ordet!
Särskildt är han för oss, stockholmare, kär genom det
kraftiga stöd han, såsom ledamot af styrelsen för vår
skarpskytteförening, gaf den stora fosterländska idéen. Han
hade, som bekant, de första gevärsbeställningarna om
händer och var rastlös i denna vigtiga detalj. Den tiden var
han icke heller god att råka ut för, åtminstone för dem
som rynkade på näsan åt denna stora sak, och legio voro
de. Gående eller stående var han städse i öppen fejd,
alltid laddad och med spetskulor i öfverflöd, en verklig
rifle, men värre än af sjelfva Wredeska modellen, ty han
träffade på hur lång bana eller hur högt skotthåll som helst.
Adlersparre talade ofta om sin snart förestående död,
men, utom hans läkare, var det väl knappast någon som
trodde det, ty i hans mun lät det snarare som skämt än
som allvar. Nu skämtar han icke mer; men desto djupare
är allvaret i den saknad vi erfara genom hans bortgång
samt i den högaktning och tacksamhet vi egna hans minne.
17 maj 1862.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
