Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vitterhetens likasom domfästa anfordran på hela eder kärlek och
förmåga. “
Ingen har varit ett löfte trognare eller har
fullständigare inlöst denna vitterhetens domfästa anfordran, än
Bernhard von Beskow. Man kan på honom sjelf tillämpa
hvad han i samma inträdestal yttrar med afseende å sin
företrädare i Svenska akademien, grefve Wirsén: ‘‘Blott hvad
man verkar, det lefver man; allt annat lif är plantans på
sin rot, eller djurets utan bestämmelse. Den, som är född
att verka, har intet annat val; han måste gifva luft åt den
eld, som lågar i hans inre, eller den skall förtära honom
sjelf.“ Beskow har, om någon, lefvat, i den mening han
sjelf förstår dermed och såsom alla borde förstå det. Den
eld, han gaf luft åt, har upplyst flera än en pelargång i
Sverges Pantheon. Genom honom har flera än ett värdigt
minne rättvisa blifvit vederfaren.
Här är icke utrymme eller tid för en egentlig kritik
öfver denne författares arbeten, ty meritförteckningen står i
förhållande till lefnadsbanan. Beskow har skrifvit mycket
och mycket i hvarjehanda, vackert i allt. Smaken, snillets
samvete, slumrade aldrig hos honom. Vi erinra oss ännu
den njutning vi i vår ungdom erforo vid läsningen af
“Sveriges anor“, och detta likväl på en tid då svenska
vitterhetens triumvirat, Tegnér, Wallin och Franzén,
beherrskade allt och då man knappast ville veta af något
ännat än det som utgick från dessa. Vi värderade högt
sorgespelet “Torkel Knutson" långt innan det gafs från
scenen. Väl funno vi hos styckets hjelte ett alltför
obetingadt och sjelfbundet martyrskap; historiens Torkel
Knutson lemnar ej så der godvilligt sitt ädla hufvud åt sådana
uslingar som kung Birger och hans bröder; vi skulle, såsom
den bästa kritik öfver hufvudpersonen i detta sorgespel,
kunna rekommendera äreminnet öfver samma historiska
personlighet af samme författare, ehuru skrifvet långt förut.
Men der utveckla sig storartade dramatiska taflor och der
uttalas åsigter så friska och kraftfulla, att vi knappast förstå,
huru den som uttalat dem någonsin kunde bli
öfverste-kammarjunkare. Det är bra eller illa, allt efter som det
tages, att höga vederbörande i allmänhet taga så litet reda
på hvad som skrifves.
I sina “Vandringsminnen“ inför oss Beskow hos den
tidens utmärktaste skriftställare och tonkonstnärer, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
