Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klara kyrkogård, likväl snart hoppade öfver de längsta och
starkaste af kamraterna i Klara skola, och när vi andra
kommo på gymnasium, var Oscar Patrick redan sin kos,
redan välbestäld liber studiosus i Upsala.
Vi återfunno honom mycket förändrad, och det enda
hvarpå vi igenkände skolkamraten, det var pa fliten,
ordentligheten och på det der satyrdraget kring munnen, som man
nu knappast ser för mustascherna. Första sammanträffandet
i Upsala skedde på begrafningen efter en nationskamrat och
gemensam barndomsvän. Tryckta verser af Sturzen-Becker
delades ut och den första var:
»Säger du att döden mördar
Blommorna i sommarns ro?
Nej, han mognar blott de skördar,
Som för evigheten gro.«
Denna vers, säkerligen för längesedan glömd af sin egen
författare, föresväfvade oss i vår ungdom så ofta vi för vår
del skulle strö några blommor på jemnårigas grifter, och
himlen vete om vi inte en och annan gång användt den,
ty det är svårt att vackrare börja sången vid en förtidig
graf. Detta var det första i tryck vi sågo af
Sturzen-Becker. Sedan har han, som bekant, skrifvit och tryckt
mera, mera dock för lifvet än för döden, kanske mera än
någon annan af samma generation, bättre än de flesta.
År 1833 tog han magistergraden, begaf sig till
Stockholm, tjenstgjorde några år i konungens kansli. Derefter,
och sedan han i förbifarten tagit några pris i Svenska
akademien, styrde han rakt in i Aftonbladsbyrån, som då
hade Lars Hierta till chef. Nu var det slut med akademiska
medaljen. Publicitetens återstod. Äfven den har sina två
sidor. Rikast präglad är den afviga.
Att den tiden gå in i en frisinnad tidning — och till
någon del är det väl så ännu — var det samma som att för
alltid lemna bakom sig allt som utgör vanliga menniskors
njutning eller behag, såsom utsigter till befordran, många
ungdomssympatier, månget framtidshopp o. s. v., och i stället
endast ha framför sig de mäktigas hat, de svagares fruktan
och, kanske lika säkert, deras otack hvilkas sak man för.
En kraftfull, framåtsträfvande ande aktar ej derpå, och
han, som i skolan icke tålde att blåsas på, tog på sig Orvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:03:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/abminnes/0177.html
