Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta inom representationen. Utom den är han ett
begärligt mål för duellanters värjstötar och kulor. Att mana
ut Anckarsvärd på duell, det är ett verksamt medel till
snar befordran, det är för en löjtnant att bli kapten, för en
kapten att bli major o. s. v. Den, som fäller honom, bör
minst bli general. Kandidaterna äro legio, men
Anckarsvärds arm är lika okuflig som hans tunga, lika omöjlig att
klippa af. Man löper fara att i dusten med denne riddare
“sans peur et sans reproche“ mista en arm eller ett ben,
bli invalid utan slagfält eller ära.
Anckarsvärds riksdagshistoria räknar flera upplagor.
Gång efter annan lemnade han riddarhuset med full föresats
att aldrig återkomma dit. Ty hvad hade väl blifvit af detta
riddarhus, som — ingen nekar det — haft sin stora anpart
i Sveriges historia? Hvad annat än en vestibul till
Stockholms slott, ett vanligt förmak, der kammarherrar och
kammarjunkare trängdes om hvarann, för att uppsnappa
något ord af blindt devuemang, som kunde inbringa
rapportören litet namnam af emalj och okontrolleradt guld, för att
ej tala om messingen under emaljen? Klart, att Carl Henrik
Anckarsvärd icke kunde trifvas i en sådan antichambre.
Det var en gång nära att han blifvit utvoterad derifrån,
heter det på något ställe med ett visst beklagande. Vi
beklaga att han icke blef det.
Men behofvet af stora reformer för det hela uttalades
allt starkare. Ett och annat af de frön, Anckarsvärd lagt
ner, började skjuta brodd. En minoritet, fordna minnen
värdig, började småningom bilda sig på riddarhuset och den
kallade på Anckarsvärd såsom sin chef, och han återvände
för att se till sin skörd och hvad som deraf kunde bergas.
Riksdagsåret 1840 var ett godt år. Sedan sjönk det åter
under medelmåttan. Dock: utrymmet nekar oss att längre
följa honom på hans långa riksdagsmannabana, och det
behöfves heller ej. Landet vet nog, vår fingervisning förutan,
att det under loppet af mer än ett halft århundrade knappast
funnits någon större fosterländsk fråga, vid hvilken han ej
fästat sitt namn och sitt minne.
Vi sluta med skildringen af en händelse från sommaren
år 1862. Det var en söndagsmorgon. Stockholms frivilliga
kompanier hade nyss ryckt ut till exercis på gärdet. Plötsligt
visade sig bland åskådarne en gammal man till häst, men
ståtlig ännu och sadelfast, trots de åttio åren. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
