Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en kund, som äfven förstod sig på andra blommor, än
de som göras af tyll och gas. Denna kund tillrådde henne
att genast söka plats vid teatern. Det är hr L. J. Hiertas
fru som svenska scenen måhända har att tacka för en af
sina mest harmoniskt utvecklade artister, följaktligen en af
sina största, och vi inskränka ej detta vårt omdöme blott
till hvad som nu är, utan äfven till hela den tid vi egnat
någon uppmärksamhet åt teatern, en lång tid nog, skulle vi
tro, och hvarunder vi jemväl haft tillfällen till jemförelser
med hvad den dramatiska konsten utomlands haft att bjuda
på. Det har varit mycket att se, om icke just lika mycket
som varit värdt att minnas.
Vid Elise Jakobssons första uppträdande på vår scen
såg man att hon redan valt sin förebild, och förebilden
dugde. Det var Jenny Lind. Hon klädde sig som hon,
lade upp sitt hår som hon och sjelfva hennes uttal liknade
dennas. En och annan log åt detta sätt att genom skalet
vilja arbeta sig in till sjelfva kärnan, hur naturligt och
förklarligt än sjelfva sättet tyckes vara. Det kunde också
synas något eget att vilja bilda sig efter en sångerska, när
man sjelf icke är det. Men Jenny Lind, sångerskan, hade
ju bildat sig efter Rachel, som icke kunde taga en ton.
Man har, och det med rätta, sagt om Rachel att hon var
skådespelerska ända in i lillfingret, för att ej nämna lilltån,
och det var just det som Jenny Lind blef, just det som
Elise Hwasser också slutligen blifvit. Det vill en
beundransvärd förmåga till att icke låta äfven den ringaste del af sitt
väsen, det yttre så väl som det inre, förbli främmande eller
likgiltig för hvad man har att på scenen återgifva, att så
till den grad i bilden sammangjuta allt att ingenting sträfvar
ut på egen hand till förfång för harmonien, eller, för att
begagna en liknelse, att så i knippa samla alla strålarna
att de bilda ett helt ljus, utan att en enda af dem faller
bredvid synvinkeln och förvirrar. Det var just det som
de gamla greker så väl förstodo i bildande konst och
hvartill äfven den dramatiska konstnären bör sträfva, för att
blifva hvad han måste eller borde bli. Men det vill många
dagars sol till det, många dagars arbete. Visst kommer man
ett godt stycke fram med den fart man en gång fått af
egen medfödd talang, men oftast ligger det något blindt i
sjelfva farten, och om någon behöfver öppna ögon, så är
det den dramatiska konstnären, hvars uppgift är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
