Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Abraham Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolans eforus den tiden, hade skrifvit orden dertill. Då
blef det högtid i skolan, må ni tro: tungor och hjertan
smälte samman.
En dag kom han med en stor lakerad tébricka, utan
tékoppar likväl. Det var något att se: en stor krans af
gula och röda tulpaner och midt i den en bukett rosor i
skärt och hvitt, allt liksom lefvande på sin svarta grund.
“Jag fick den färdig nyss,“ sade sångläraren, “och
skall bära bort den efter timmans slut.“
“Färdig nyss! hvem har lakerat den då?“
“Jag.“
Vi stirrade med förvåning på läraren. En sånglärare
som lakerar! en lärare handtverkare!
“Ni vet då inte, mina gossar,“ upplyste han, “att
hos flera af gamla tidens kulturfolk hvarje skolgosse, äfven
af den rikaste och förnämsta familj, måste lära sig ett
handtverk.“
Det visste vi ej. Och ändå läste vi två gamla
kulturspråk, proppade i våra hufvuden latinska och grekiska
glosor. Ack! om man fått något mindre af dessa och något
mera af de gamles seder och bruk. Aktningen för arbete
af hvad slag som helst skulle då tidigt ha slagit rot, det
andliga högmodet qväfts i sitt frö, denna utväxt som
vanpryder och förvirrar menskligheten.
Så gaf denne lärare sina lärjungar, utom sitt ämne,
alltid något bredvid, något som öppnade deras ögon för
andra förhållanden i lifvet, gaf dem, med ett ord,
föreskrifter så i musik som i dygd, sjelf en värdig
representant af båda.
Musikaliska sällskapet i Stockholm den tiden hvilade
på något aristokratisk grund. Mankell bildade ett nytt,
drog till sig amatörer af begge könen och af alla
samhällsklasser, och så öppnade han denna serie af andliga
konserter i Klara kyrka, som på sin tid spred så mycket
behag och hugsvalelse inom vår musikaliska verld. Vid
alla dessa tillfällen fick skolungdomen vara med och
deltaga i kören. Så uppmuntrades dess håg och förädlades
dess smak. Hur lyckligt att tillsammans med de äldre få
återgifva stora mästares verk och derigenom äfven få sin
anpart af det skönas uppenbarelser på jorden!
Klaras sångklass blef snart ett föredöme för andra
skolor. Mankells tid räckte till för att äfven gå dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
