Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En del af ett regementes hsitoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bloss eller tugga roade sig med att skjuta till måls på
Hennes Majestäts soldater, gingo från man till man. Hvarenda
dag hände något, som satte manskapets fantasi i rörelse, till
slut antog hvarje obetydlighet jättelika proportioner och
om ingen precis kände fruktan, förblef dock detta krig, som
trotsade hvarje på förhand uppgjord plan, minst sagdt
egendomligt. Och det allra märkvärdigaste var, att fienden
aldrig visade sig. Af de mer än 8,000 man, hvilka under
kort tid hopats här, kunde ingen skryta med att hafva sett
en boer in i hvitögonen. Ett par karlar, nog djärfva att
påstå det, utskrattades så obarmhärtigt, att de måste tagas
in i sjukbaracken.
På detta sätt försvann en månad. Telegrafen
arbetade oafbrutet, depescher afsändes och mottogos dagligen,
men ingenting viktigt tilldrog sig. Ingenting annat än det
vanliga, d. v. s. vid de dagliga uppropen svarade
underofficerarne sitt oföränderliga: sjuk eller saknad. Samtliga
arméns regementen minskades under 24 timmars lopp med
några man och hästarne dogo som flugor om hösten.
Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner frågade
sig bekymrade, hur detta skulle sluta? Vid mönstringen
före embarkeringen »där hemma» hade de utgjort en
samling karlar, så präktiga, att deras åsyn kunnat locka fram
glädjetårar i den mest förhärdade fredsväns ögon, och mycket
mindre än ett halft år efter denna i regementets historia
stolta epok voro de en samling orakade och osnygga
trashankar på utmärglade kampar, som det var en skam att
tvinga till äfven de obetydligaste ansträngningar. I ännu
sämre skick befunno sig kårens öfriga kavallerister, om
infanteristerna med sina svullna fötter och sin slappa
hållning var det bäst att icke tala alls.
De irländska dragonernas enda nöje bestod i något
som stabens rapporter kallade att »trygga förbindelserna».
Till en början hade man skrattat öfverljudt åt denna
ofta upprepade fras, men sedan armén svultit två dygn,
begrepo alla med ens, hur viktig just den saken var. Detta
tryggande tillgick sålunda. I smärre detachement
ströfvade regementet utefter järnbanan för att hindra fienden
att bryta loss syllarne och vräka skenorna i en hög utför
banvallen. De skördade hvarken ära eller tacksamhet därpå,
ty lyckades några boerpojkar en mörk natt smyga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
