- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
28

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28

männen ur sadlarne, lämnande hästarne åt sig själfva.
Ingen af dem skulle tvekat att strida mot en mångdubbelt
öfverlägsen fiende, men att storma fram i mörkret, med
vissheten om ett misslyckande bredvid sig, stupa öfver
osynliga hinder eller skjutas ned och dö utan nytta, det
öfversteg till och med deras många gånger profvade mod.

»Släpp hästarna, formera ett led, officerarne framför
fronten!» fortsatte den metallhårda rösten.

Och brutna, färdiga att brista i gråt af raseri lydde
dragonerna som sömngångare.

Några steg från dem, så nära, att de undrande frågade
sig, hur det var möjligt, att de ej märkt dem, döko ett
dussin skuggor upp ur gräset, sedan förnams ett ifrigt
trampande och deras hästar drefvos bort.

»De vädra kamrater», tänkte hvar enda dragon. —
De veta, hvar foder och vatten finns, eljes, skulle de ej
följa med så villigt.»

Öfver något mer hunno de ej reflektera, nästa minut
omgåfvos de af ett femtiotal män, hvilkas gevär höllos
färdiga att ögonblickligen användas. Hastigt flammade en
stor eld upp trettio steg från dem, ytterligare ett tjog
bösspipor blänkte i skenet däraf och nedslagna öfver, att
veta sig vara fångar, modstulna och förargade gingo de
med sänkta hufvuden ditåt. Det har tragiskt att hafva
rusat rätt in i denna fälla, sedan de spillt bort sina krafter
på letandet efter en väg, som kanske icke ens fanns. En
tröst, om än bitter, var det dock, att fienderna voro så
många flere än de. Så långt eldskenet nådde, sågo de
tjud-rade hästar och deras förvåning öfver att hafva ridit midt
in i denna skara utan att ana något, blandades med en viss
respekt för motståndarnes skicklighet, ty de, som själfva
praktiserat bakhållskrigets talrika småknep, visste hur
svårt det var att gömma sig. Men till allt annat kom äfven
en oklar känsla, som nära nog liknade tacksamhet. För
fienden hade det varit den lättaste sak i världen att skjuta
ned dem allesammans och sedan rida sin väg. Efter
dragonernas sätt att se saken, skulle just det skänkt större ära
och medfört vida mindre besvär, en ingalunda oviktig
omständighet, då det gällde att snabbt tillryggalägga långa
vägsträckor.

Karlarne hade utan uppmaning gått fram till elden och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free