- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
29

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

satte sig i en grupp på marken. Nu, när allt var öfver, tog
tröttheten ut sin rätt, och fastän de ändtligen erhållit ett
tillfälle att på nära håll betrakta en fiende, som de sökt så
länge, önskade de intet annat än ett mål mat, och några
timmars sömn.

Man tycktes redan hafva anat deras tankar, ty en
karl, öfver hvars bröst det traditionella skägget bredde sig,
hämtade från en kärra ett fång majskakor och några
stycken biltong, hvilket allt han bar till fångarne och med en
vänlig nick bad dem taga för sig.

Dragonerna inväntade ej en andra inbjudning, de grepo
verket an, och deras käkar började arbeta med en styrka
och en ifver, som bättre än något annat visade, hur
uthungrade de voro.

»Ät ni!» sade på god engelska mannen, som gifvit dem
föda. •— »Vi ha proviant för ett helt regemente till.» —
Sedan vände han sig halft om och sände en spörjande blick
mot de bägge officerarne, som stannat ett stycke från sina
män. Han skakade litet undrande sitt hufvud, ty deras
högdragna miner gjorde honom tvehågsen. Slutligen tog
han mod till sig och frågade blygt. — » Ä’ inte ni också
hungriga?»

Den äldre officern höjde på axlarne, den andre mötte
hans vänliga blick med ett afvisande ögonkast.

Mannen skakade på hufvudet och smålog, som om
han haft två egensinniga barn framför sig, men ej fästat sig
vid deras beteende. Därpå återvände han till dragonerna
och sade ännu en gång:

»Ät ni, det behöfs nog.»

Och när karlarne utan alla ceremonier slukade den
enkla födan, nickade han förstående och mumlade, att en
femtiomilsridt plägade gifva god matlust. Hans små,
välvilliga ögon synade männen hvar för sig och stannade
till slut vid en af dem, som var för trött att orka förtära något.

»Ja, ja», sade han — »det är intet tvång, vill ni hellre
sofva, så gör det i stället, vi dröja nog till dagbräckningen.»
— Och liksom för att ställa sig på riktigt god fot med
fångarne tillade han. ■— »Vi ha gifvit akt på er, ända sedan i
morse. Vi kunde ha gjort af med er, när ni gingo öfver den
lilla bäcken vid middagstiden, vi lågo bakom kullarne, tre
hundra meter längre bort, men vi sågo, att ni saknade pro-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free