Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
och de begära ej mer, af dem kan man ingenting vänta.»
Dragonen öppnade ögonen till hälften. Han anade,
att officerarne hviskade om en möjlighet till flykt, men
han liksom kamraterna, var för slö att tänka på annat än
hvilan, nästa sekund sof han som ett godt barn och snarkade
som en dragon.
Löjtnanterna Stephens och Kennedy hade tagit plats
på marken bredvid hvarandra. De voro lika
sönderbråkade och trötta som sitt manskap och försjönko i en mulen
tystnad. Deras hjärnor lydde icke viljan, lika litet som
deras lemmar skulle varit i stånd därtill. De hade insett, att
de måste finna sig i sitt öde, men de togo ej fångenskapen så
lätt som dragonerna, ansvaret tyngde dem och en retlighet,
som hvarken ville höra skäl eller taga reson, förbittrade deras
sinnen. De hade fått lära hvilken otroligt stor roll
slumpen städse spelar i ett krig, men de sågo ingen tröst däri,
åtminstone ej för tillfället. De visste nu, att den styrka,
som tagit dem, var stadd i samma ärende som de.
Boernas armékårer omgåfvos alltid af en mängd större
detachement, som rekognoscerade långt framför och på sidorna
om hufvudstyrkan, de hade råkat stöta ihop med en af
dessa flygande småkolonner och sutto här som fångar.
Hvad man velat, att de skulle spana ut, kände de men ägde
inga utsikter att meddela det åt de sina. Alltsammans
var så enkelt och lättfattligt, att icke det minsta kunde
sägas därom, men just därför funno de i den första hettan sin
förödmjukelse dubbel, och de sutto sida vid sida, gräfvande
ned sig i ett tyst raseri öfver sin otur, till hvilken de likväl
voro utan skuld.
Regementet hade så grundligt fått veta, hvad ett
krig är, att det ej längre fanns till, själfva kände de den
blinda slumpens makt, men det var ingen anledning för
dem att gifva allt förloradt, och hvarför skulle de ej i sin
ordning våga lita på samma slump, som nyss varit dem
ogunstig? I krig, där tusentals hjärnor endast anstränga
sig för att omintetgöra, hvad andra räknat ut, där minor
och kontraminor oupphörligt springa, och där hat,
skadeglädje, hämndlystnad, äregirighet och öfver hufvud taget
alla oädla känslor spela in och afgöra människors öde, kan
hvad som hälst inträffa när som hälst. De visste icke hvad
morgondagen kunde medföra och ansågo sig för den skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
