Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
äga rätt att hoppas allt. Utsikterna för en flykt hade de
ej diskuterat, emedan mörkret, deras brist på kännedom
om trakten och en hel del annat lade oöfverstigliga hinder i
vägen och så sutto de där misslynta och vid ett humör,
hvars retlighet ökades för hvarje minut, och inväntade
gryningen, som att börja med skulle låta dem se något.
»Det tjänar ingenting till att grubbla på ett för
närvarande olösligt problem», sade löjtnant Kennedy, den
yngste af de båda officerarne — »vi äro fångar. Återstår att
räkna ut, hur längre vi skola förblifva det.»
»Jag fryser», mumlade kamraten, som ej tycktes hafva
hört hans ord, och drog huttrande kappan kring sig.
»Sof Stephens, ni behöfver det. Jag skall vaka.»
»Jag ämnar inte sofva mer än ni», svarade den
tilltalade envist.
»Som ni själf vill.»
Svaret kom onödigt buttert. Den, som mottog det
kände sin misstämning ökas af den fräna tonen, och den,
som gifvit det, blef än mer förargad öfver att ej hafva
lyckats lägga band på sitt dåliga lynne. Men ingen af de
två gjorde sig besvär med att rätta, hvad bägge visste vara
ett missförstånd, utan sjönko tillbaka i sin mulna tystnad.
Det, som händt dem, var en bagatell, hvilken alls icke
inverkade på kriget, men för dem var det den hittills största
händelsen och de behöfde tid att ordna sina känslor och
bringa dem i jämnvikt.
Tjugu steg från de bägge officerarne sutto likaledes
två män och samtalade. De vände ryggarne mot det
fladdrande ljuset, så att deras anletsdrag, hvilka för öfrigt
doldes i hattbrätternas djupa skugga, ej kunde urskiljas. De
voro inbegripna i ett meningsbyte som så helt upptog dem,
att de glömde allt annat därför.
»Tack, Abraham, för att du gjorde mig till viljes!»
yttrade den ene med en gammal mans spröda organ. »Tack!»
»Hvarför tackar ni mig, pastor Schmidt?» frågade
lågmäldt en fulltonig röst, hvilken påminde om den, som
uppmanat dragonerna att sträcka vapen, ehuru dess klang
nu var en helt annan. •— »Efter hvad ni sagt dessa dagar
skulle det gjort mig mycket ondt att behöfva utgjuta
blod, och hade de ej gifvit sig, ja, då hade det likväl gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
