- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
34

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

»Menar du därmed att du skall slåss, ifall ni . . .»

»Tvingas jag därtill, måste det ske, jag är icke fri ännu,
men kan jag undvika det, lofvar jag, att ej ett skott lossas.
Bed, att vi ej möta någon af dem, som kalla sig våra
fiender!»

»Jag skall det, och för din och din sons skull — det är
grymt att samla blod öfver ett oskyldigt barns hufvud —
hoppas jag, att intet hinder reser sig i vår väg. Du tror ju,
att vi . . . att vi snart hinna kommendanten?»

»Han marscherade söderut, när jag med männen från
min hemtrakt drog före att se, hvar engelsmännen hålla
till. Flere än de, som nu sofva där, hafva vi ej sett, och
det dröjer nog länge, innan någon strid står i denna del
af landet. När jag sagt de Vlies, hvad han önskar veta,
har jag hållit mitt löfte, och då jag sedan tillägger, att mitt
hjärta vämjes vid allt, som sker kring mig, skall han förstå
det, han är min vän. Våra vägar skiljas, jag rider hem till
min gård, jag vill odla min jord och fostra min son till en
människa. Och hvad som än händer, vid gevärets tryck
rör icke mitt pekfinger mer, jag är en fri man, som själf
bestämmer sitt öde.»

En vindkåre hven klagande öfver den stilla slätten,
som om dolda makter sändt den att varna mannen, hvilken
rörd af stundens allvar, trodde sig äga kraft att utstaka
den väg, han önskade följa. Men han gaf ej akt därpå och
gubben vid hans sida märkte det lika litet, han sade blott
innerligt:

»Måtte du lyckas, Abraham!»

»Det skall jag», kom det trygga svaret.

»Men glöm ej, att man skall smäda och håna dig,
Abraham! Gör dig stark, min son!»

»Smädelserna] fruktar jag minst af allt, och fastän
jag vet, hur svårt det är att hålla frid midt i striden, litar
jag på den, som gifvit mig styrka att fatta detta beslut,
han leder mina steg, jag har blott att gå vidare.»

Det låg en sådan trosvisshet i dessa ord, att den gamle
kände sina ögon fuktas och med den hos en svärmare alla
hinder nedbrytande tillförsikten sträckte han sina händer
mot höjden.

»Jag har vunnit en härlig seger!» utropade han och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free