- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
38

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

Den gamles stämma, som i början ljudit svag och spröd,
klingade nu stark och fulltonig. Buren af en inre
hänförelse, höjde den sig så, att de tre åhörarne glömde att fråga,
hvem som talade. Det var en röst ur mörkret och
dimman, en röst, som sällsamt skakade dem och väckte slumrande
instinkter och tankar, och den blef — det sanningens och
oegennyttans röst alltid tycks vara dömd att blifva här i
världen — en ropandes röst i öknen; det var vinden, som brusade
fram öfver höjder och dalar, kallande bergens ekon till lif,
och som vinden dog den bort, utan att lämna spår efter
sig, ty det var icke den vilda, förintande vinterstormen,
som bryter ned och slår sönder, det var endast hoppets
milda vårfläkt, som gör godt ensamt för det godas egen
skull, och som ingen därför bryr sig om. Men därom föreföll
åtminstone gubben så väl som hans följeslagare okunniga,
den ene lyssnade lika andäktigt som den andre bar fram
det, hans hjärta sade honom vara det enda rätta.

»Unge män», återtog han efter ett kort uppehåll —
»veten I hvad detta krig är?» — Han inväntade ej svaret
utan fortsatte genast. — Nej, inte ni och heller icke någon
af de mer än tvåhundratusen engelsmän, som ströfva fram
och tillbaka öfver detta arma lands slätter, veta, hvarför
de slåss och döda. Och jag vågar påstå, att ingen annan
vet det, jag lika litet som ni. Jag märker endast, att något
ohyggligt tilldrager sig öfverallt här, att det upprepas
dag från dag, blir större och ohjälpligare, att hat och ondska
råda kring mig. Jag kan icke gifva er en föreställning om
det sorgespel, hvari äfven ni fått er en roll tilldelad, jag står
handfallen utan att fatta eller förstå.»

Löjtnant Kennedy höjde otåligt på axlarne och när
gubben såg det, skyndade han att fortsätta.

»Men hvad jag vet, är, att den Gud, vi alla säga oss
tillbedja, bjudit oss älska vår nästa lika högt som oss själfva.
Dock, hvem gör det, hvem? frågar jag. Alla, ni och vi,
hafva lagar, hvilka det är vår skyldighet att lyda, eljes
blifva de ohörsambie straffade. Det värsta straffet
drabbar mördaren, och det är ju rättvist, eller hur? Men här
dödas män i hundratal och mänsklig liksom gudomlig lag
tystas ned, och en ny lag, som belönar brottet med
tapper-hetsmedaljer, loford och yttre förmåner, har stiftats för
tillfället. Det är krig, svara ni. Kan det förklara och ur-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free