- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
40

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ingen svarade, och gubben hade synbarligen ej
väntat, att någon skulle göra det. Han stannade tvärt, som
om hans krafter varit uttömda, och åhörarne förnummo
blott ett svagt mummel, som de tydde till:

»Frid på jorden och människorna en god vilja!»

Det blef pinsamt tyst en stund, som föreföll alla
obehagligt lång. Löjtnant Kennedy lyckades dock först
göra sig fri från denna känsla och mönstrade, så noga
mörkret tillät det, den gamle. Ynglingen kunde ej
berömma sig af att vara människokännare, men han hade
snart sett, att den långe fältkornetten, liksom gubben
bredvid honom, voro tvänne goda barn, gent emot hvilka
han trodde sig i stånd att ådagalägga en obestridd
dialektisk öfverlägsenhet. Efter att först hafva blifvit
förargad öfver gubbens enträgenhet, fann han det nu lustigt
att i en dispyt mäta sig med två af dem, som han föresatt
sig att kalla sina fiender. Dessutom fann han den gamles
tilltag, att utan någon förmedlande öfvergång truga sina
åsikter på en främling, så naivt dåraktigt, att en bildad
man, och det visste han sig vara, ej gärna hade annat
än ett ömkande leende därför, och det bidrog äfven att
sporra honom. Lugnt, nästan välvilligt började
löjtnanten:

»Ni afskyr strid och blodsutgjutelse, herr... herr...»
Han gjorde afsiktligt ett uppehåll, för att gifva gubben
tillfälle att nämna sitt namn och sin samhällsställning,
men denne förstod honom ej och gjorde ingen min af att
fylla pausen med ett svar. Löjtnanten höjde återigen
på axlarne, de ägde ju inte det enklaste begrepp om
lefnadsvett, de där två, och spefullt frågade han. — »Men
hvarför slåss ni då, hvarför ge ni er ej?»

»Unge man», inföll fältkornetten buttert — »ifall
fienden bröt in i ert land, skulle ni då utan vidare gifva
er och byta nation?»

»Aldrig!» Det finns icke en engelsman, som ens
tänkte därpå.»

»Då skola vi ej växla ord om den saken, vi se den
på samma sätt, och må Gud tillgifva oss våra synder!»

Här hade två lika starka viljor brutits mot
hvarandra och ingenting var vunnet. Alla insågo det och
meningsutbytet mellan dem fortsattes ej.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free