Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
skymmande dimmor till de trötta, famlande
människobarnen, som alltid bedja om ljus, mera ljus och lika ofta
förbanna det, när det ändtligen kommer.
Ifall en främmande infunnit sig här, hade hans
tankar måhända förts bort till de första puritanerna. Så
som dessa män hade äfven de samlats många gånger,
beväpnade och beredda på allt, när förföljelsen hotade
dem från alla sidor — och här sutto ett par af deras
ättlingar i rätt nedstigande led som dessa puritaners
oblid-keliga dödsfiender. Ett ögonblick sväfvade det för
löjtnant Kennedy, som ej lät något undgå sin vakna
intelligens, hur besynnerligt det var, att en plikt, hvilken bjöd
honom att hata och med alla till buds stående medel skada
fullkomligt okända människor, konstruerats ihop, liksom
dessa förforo på samma sätt mot andra, som de ej kände
mer än han. Men han sköt genast de obekväma tankarne
ifrån sig och såg åt sidan. Där lågo dragonerna och
sofvo de arbetströttes tunga sömn, de hade fullgjort sitt
dagsverke och hvad nästa morgon medförde, var det tids
nog att grubbla på, när den randats och en ny dag var
inne.
»Hm», mumlade den unge mannen ohörbart — »de
äro lyckliga de där, de slippa tänka.»
En fuktig vind svepte suckande öfver slätten och
en silfvergrå dagg började som ett tunnt flor lägga sig
öfver föremålen och kylande tränga genom kläderna,
hvilka kändes styfva och stela vid hvarje rörelse. De
bägge officerarne voro emellertid för stolta att visa det
obehag, de förnummo däraf, då ingen i deras omgifning
på minsta vis antydde, att han brydde sig om den råa,
bitande morgonluften, till plötsligt löjtnant Stephens
vacklade och sökte stöd hos kamraten.
Missionären befann sig genast vid hans sida och bjöd
honom dricka ur en fältflaska, som van der Nath tigande
tryckt i hans utsträckta hand. Ett par djupa klunkar
af den starka konjaken gåfvo litet färg åt de bleka
kinderna, men ögonen förblefvo beslöjade och glanslösa,
utvisande, att en farlig sjukdom förrädiskt smugit sig
öfver den unge officeren.
»Feber», sade missionären entonigt efter att
omsorgsfullt hafva undersökt hans puls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
