- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
50

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten - III. Under återtåget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sökt förmå fången till ett frivilligt medgifvande, hvilket i
och för sig själft, icke ägde något värde. Men den unge
mannens snabba, bestämda nej, framslungadt utan ett
ögonblicks besinnande, släckte obarmhärtigt den svaga
lågan. Och för andra gången mumlade han. »Vi äro dömda!»

Höjande ögonen mot himlen och med något i blicken
som gaf den en sällsam glans och förskönade den
jättestarke mannens grofva drag, sade fältkornetten gladt.

»Det afgör ensam en starkare.» Och han pekade uppåt.

»Ja», inföll missionären hastigt, »öfver allt och alla
råder himlarnas och jordens herre.» — Och lik en
stålfjäder, hvilken böjts ihop, tills den varit färdig att springa,
rätade han ut sig och tillade med oväntad styrka.
»Försynen låter aldrig orättfärdigheten triumfera. Herren
välsigne och bevare oss . . .»

*



KAP. III.

Under återtåget.



Solen var för länge sedan uppe. Först hade den skjutit
några bleka, liksom trefvande strålar framför sig, därefter
flammade ljuset plötsligt till och mörkret flydde. En
däfven, kall dimma dröjde en stund närmast marken och
började snart i form af dagg falla ned på gräset, där dess
pärlor glittrade och blänkte i solskenet. Så flög en
brännande torr vindpust från söder öfver slätterna och
fuktigheten försvann med ens, sögs upp af jorden, af luften och var
borta.

Missionären gick med böjdt hufvud genom kretsen,
där männen tigande och försagda lämnade honom plats.
Fältkornetten stod orörlig och såg än efter den gående, än
på de bägge officerarne, af hvilka den yngstes hållning
tycktes väcka hans ohöljda förundran. Så skakade han
sitt hufvud, slängde bössan på axeln och sade som
vaknande ur en elak dröm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free