- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
51

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SI

»Det är tid att bryta upp och tåga vidare.»

Männen kring honom skingrades tysta och gingo hvar
och en till sina förut bestämda sysslor. Det märktes på
deras dystra miner och upprepade hufvudskakningar, att
de kände sig bedragna, ingen enda af dem var i stånd att
fatta, hur ord, hvilka med en så öfvertygande värme burits
fram ur ett blödande hjärtas innersta, kunnat afvisas nästan
med hån, och det slog dem, kanske för första gången, att
deras fiender ägde något, som säkrare än den numeriska
öfvervikten och de outtömliga hjälpkällorna afgjorde
striden till deras förmån. Tysta och nedslagna sadlade de
sina hästar, spände dragarne för vagnarne och ordnade till
uppbrott.

De båda fångna officerarne blickade kallt och
öfverlägset — den äldre sökte, ehuru svag och matt så godt sig
göra lät följa den beslutsamme kamratens exempel — på de
tystlåtne männen, som arbetade kring dem.

»Jag fryser, sade hastigt den äldre och svepte
rysande in sig i sin kappa.

»Håll på med det; Stephens, men visa det ej», svarade
den andre lätt. »Se där komma de med våra hästar,
Med en kort nick afvisade han karlen. Där han nu satt,
hållande tyglarne samlade i ena handen och beredd att rida
vidare, liknade han minst af allt en nyss tillfångatagen
fiende, han föreföll snarare vara allas anförare. Och något
af detta rörde sig äfven oklart inom honom, då han såg, att
han vunnit en stor moralisk seger, i det han genom sin
vägran att tänka gifvit bevakarne en hårdsmält sanning att
fundera på. Som engelsman väckte det hans glädje, att
slumpen gifvit just honom tillfälle att så det frö, hvilket
ifall lyckan var god, kanhända inom kort skulle spränga hela
skaran och skingra männen åt alla väderstreck.
Dragande läpparne till ett ömkande leende öfver bondhopens,
som det syntes, ringa motståndskraft, vände han sig till
kamraten med en uppmaning att raska på.

»Jag fryser ohyggligt», ljöd det för andra gången från
denne.

Den yngre officerns gäckande blick blef en sekund
orolig, sedan såg han otåligt ned på den andre, som
långsamt och osäkert kröp upp på hästryggen, och frågade:

»Har gubbens predikan gjort ett sådant intryck på er?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free