Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
det gäller att häfda vår ställning som den främste i
nationernas rad, än för något annat. Hade ej den envise gubben
i Pretoria — se hur de båda bönderna bakom oss spetsa
öronen! — gått oss till mötes ett litet stycke, hade vi blifvit
tvungna att klifva upp på hans veranda och kasta ut
honom ur hans eget hus. Nu sluppo vi det, men begär
inte, att vi skola visa oss tacksamma därför. Det här
kriget är bland mycket annat också en varning till de
små staterna, icke blott från vår sida, utan äfven från
alla stormakterna, som skadeglada åsågo våra motgångar
i början, för att så fort vinden vändt sig öfverhopa oss
med lyckönskningar. Ett par småttingar hafva lydigt
följt de stora i kölvattnet, nå, vi veta ungefär, hvad deras
svansviftningar äro värda, men vi upptaga dem nådigt,
smicker är alltid angenämt. Och det är lustigt att se
andras rädsla eller dumhet, när man själf vet sig stark
nog att kunna undvara allt. •— Följer ni med politiken?»
»Något», stammade löjtnant Stephens försagd inför
sin följeslagares oväntade ordrikedom.
»Ja, ni är ju uteslutande soldat», kom svaret mest
ringaktande, men äfven med en tydlig skymt af beundran
i talarens röst. »Ni är lycklig ni, som kan nöja er med ett,
men jag är . . . Hvad tusan nu då, hvad försiggår där borta?»
Hans utrop var berättigadt, ty en stockning hade
oväntadt uppstått i den marscherande kolonnens téte,
där ett dussin karlar med oroliga åtbörder samlades kring
den reslige anföraren. Van der Nath vinkade lugnande
med högra handen bakom sig och ropade högt något,
hvaraf ljudet ej nådde fram till de båda officerarne, ehuru
de ansträngde sig för att uppfatta hans kommandoord.
De fingo emellertid strax se, hvad han menat därmed,
då ungefär tjugu karlar i en lång linje styrde sina hästar
till vänster och i ursinnigt galopp försvunno bakom en
långsträckt kulle. Omedelbart därefter red en ny, hälften
så manstark patrull, anförd af fältkornetten i egen person,
framåt, medan vagnkolonnen och de öfriga gjorde en tvär
svängning åt höger och i rask traf började rida i den nu
inslagna riktningen.
»De våra måtte finnas i närheten», förmodade
löjtnant Kennedy och reste sig i stigbyglarne för att söka
taga en öfverblick af terrängen. Men kullarne rundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
