Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
att riktigt pröfva karlen, höll inne en kort stund, gjorde
denne en talande åtbörd mot bössan. Det återstod
således intet annat än att vänta. För att emellertid på
något sätt förkorta tiden, red han fram till vagnen, där
den sjuke vred sig i feberfantasier, och när han en stund
tigande iakttagit, hur outtröttlig missionären var i sina
omsorger, lutade han sig ned mot honom, sägande:
»Ni är mycket god, herr pastor.»
»Han är ju en människa», svarade gubben enkelt.
»Hm, jag trodde, att ni i honom blott såg en fiende.»
»Jag har inga fiender», kom det mildt tillrättavisande
svaret.
Löjtnant Kennedy bet sig i läppen. Han tyckte ej
om den undfallande tonen med dess bakgrund af
hopplöshet. Såväl uppfostran som skaplynne hade gjort
honom till tviflare och allt hvad han sett, sedan den tidpunkt,
då han lärt sig formulera en själfständig tanke, hade
endast styrkt honom i hans uppfattning, att ensamt
egennyttan regerade världen, där den, som var stark nog att
ju mer hänsynslöst desto bättre, taga för sig, vann
anseende och framgång, medan de svage dömts till
undergång. Han förundrade sig öfver denne gamle gengångare
från tider, då man icke blott trodde på uppoffringens
värde, utan äfven var i stånd till en sådan, han, som stolt
litade på sina tjugotre års erfarenhet och säkert ansåg
sig veta, att hvarje god gärning var bortkastad. Han
sade sig, att missionären ej passade in i omgifningen, han
störde intrycket bland dessa bössor på halfspänn, bland
de frustande hästarne och de tysta, beslutsamma
männen. Gubben blef en fläck på taflan och han betraktade
honom med det nyfikna intresse, som man alltid ägnar
något nytt och okändt. Han såg medlidsamt ned på
honom likt den, som vet sig intaga den praktiskt nyttigare
och följaktligen högre ståndpunkten, blickar ned på en
fantastisk svärmare. — »Hvad tjäna dina ord och dina
handlingar till», tänkte den tidsenligt skolade unge
mannen — »du ändrar ingenting med dem, det, som skall ske,
sker, du skadar blott dig själf.» — Och han beklagade
honom tyst, men erfor ingen lust att upptaga samtalet.
Färden fortsattes i samma raska tempo på slootens
botten. I spetsen redo några boer, hållande bössorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
