- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
61

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6i

»Ja. Att han kan sofva med detta buller omkring sig
och under så våldsamma rörelser är ett dåligt tecken.»

»Hm!» Löjtnanten blef hastigt allvarsamt stämd
och ägnade hela sin uppmärksamhet åt kamraten och dennes
vårdare.

Missionären uppträdde nu som en helt annan än den
botpredikare han visat sig vara under natten. Med en
moders rörande ömhet svepte han filtarne bättre kring
den sjukes kropp och intagande en mycket obekväm
ställning höll han hela tiden hans hufvud varsamt i sitt knä
för att därigenom mildra vagnens knuffar. Det låg något
så välgörande i hans ängsliga oro och hans totala frånvaro
af hvarje tanke på sig själf, att betraktaren kände sig gripen
däraf, och med ett vackert uttryck i sina förut stela drag
sade han plötsligt:

»Min herre, tillåt mig betyga er min djupa vördnad
för er godhet.» Och mycket korrekt, som han eljes alltid
hälsade på en dam eller en förman, höjde han handen till
hjälmen och bugade sig.

Gubbens blick snuddade förbi hans ansikte och
höjdes hjälplös mot den strimma af himmelen, de sågo öfver
sig, och med en trött åtbörd, icke ägnad den vackra frasen,
som var ärligt menad, icke heller den unge mannens
tanklöshet utan den allmänt inlärda ytlighet, som ofta anser
formen för hufvudsaken och nöjer sig med ett grannt skal,
äfven om kärnan saknas, svarade han lågmäldt:

»Ord. . . ord. Hvarför sägs det alltid så mycket
och hvarför görs det så litet? Unge man, äro handlingarna
tankarnes frukter, då måste utsädet vara af sämsta sorten.»

Löjtnanten förstod ej genast anledningen till hans
förebråelse och såg stött bort. Men han hade knappt yttrat sin
mening förrän han instinktivt ångrade den, inseende, hur
futtigt det var att komma med en banal tacksägelse till
en man, som gjort till sin uppgift att hjälpa alla lidande utan
afseende på nationalitet eller hudfärg och framför allt utan
en tanke på att erhålla loford därför.

Den gamle betraktade forskande löjtnantens ansikte,
hvilket han nu endast såg i profil, och liksom om han anat
den andres känslor, återtog han:

»Vi människor äro allt bra besynnerliga varelser, icke
sant? Öfverallt höra vi det goda prisas, allestädes utpe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free