- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
62

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62

kas den rätta vägen, och hvad göra vi? Jo, vi instämma
villigt i jubelkörerna, men traska håglösa vidare i de gamla
hjulspåren, utan kraft att bryta med utslitna fördomar.
Hvarför göra vi så sällan det vi böra?»

Den unge mannen såg ned till honom och höjde
betecknande på axlarne.

»Ord . . . ord», sade gubben för andra gången och
tillade: »De friska, de behöfva ingen läkare, men väl de
sjuka. Kan ni säga mig, om det finns några friska? —
Nej, de äro lätt räknade. Öfverallt har ni mött mannen,
som förlorat sina ögons ljus, och likväl yfs han öfver sin
förmåga att se. Ja, han ser också ... de andras blindhet,
ty alla famla vi kring i mörkö lande. Och dock finns ljuset,
fastän det är det enda vi vägra se, dock finns sanningen
allestädes, men det är det enda vi skjuta från oss, och under
tiden flämta alla människor i ångestfulla nätter och
evighetslånga dagar efter det, som ensamt kan böta krämporna.»
Han tystnade tvärt för en stund och sade sedan i vresig ton:
»Det bästa sättet, hvarpå en nutidsmänniska kan bevisa
sin friskhet, är genom att håna dem, som utpeka vägen till
friheten från vanans förtryck. Ni skall håna, yngling,
icke känna tacksamhet, ty då blir er väg svår att
tillryggalägga.» Och som han börjat slutade han. » Ord . . .
ord, de hungriga bjuder man stenar . . . ord . . . ord!»

Utan ett ljud till svar sporrade löjtnanten sin häst
så häftigt, att han stegrade sig, och sprängde därifrån. Det
var hans plikt att vårda sin landsman, och det hade ej
ett ögonblick fallit honom in att erbjuda sin hjälp. Det hade
ej varit gubbens afsikt att gifva honom en läxa, det hade
han sett på den Urskuldande minen, det var kanske därför
en så djup rodnad hastigt spred sig öfver löjtnantens kinder.

Femtio steg längre bort gjorde slooten en vinkelrät
krökning mot väster och där höll förtruppen inne.
Vagnarne stannade, männen gledo ur sadlarne för att sträcka ut
sina styfva lemmar, och proviant till en hastig måltid togs
fram. Förgäfves plågade löjtnanten sig med att utfundera
anledningen till denna långa ridt, som företagits så snabbt.
Och när han ingenting fann, öfverlämnade han sig åt behaget
att få hvila ut en stund, efter alla tecken att döma skulle
rasten icke blifva långvarig. Han gissade ej orätt, då han
antog detta. Knappt tio minuter sedan halt gjorts, an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free