Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dygn, de visste ungefär, hvad de ville veta, och längtade
tillbaka till hufvudstyrkan, som de beräknade att möta efter
ytterligare en dagsmarsch. En strid, nåja, de fleste visste
knappt ännu hvad en sådan var och ansågo sig skyldiga att
ej visa någon rädsla. Och medan männen gingo hvar och
en till sitt, klappade gamle Jan van Gracht gossen, som näst
honom utmärkt sig under det korta krigsrådet, på axeln
och sade några berömmande ord, hvilka väckte allas
gillande och framkallade en belåten rodnad på den unges kinder.
Först, när det var för sent att ändra något, märkte
missionären hvad som tilldragit sig och vinkade åt van der
Nath att komma närmare.
»Abraham», sade han sakta, »kom i håg ditt löfte!»
»Jag vet, men jag har gifvit kommendanten ett annat,
det äldre går före. Men så fort jag hållit det, är jag fri.»
Han spände ut bröstet och såg på gubben med en blick,
som visade, hvilken glädje han kände öfver att hafva
kommit till klarhet med sig själf.
Det drag den sista halftimmen uppenbarat af boernas
karaktär, kom löjtnant Kennedy att eftertänksamt sänka
hufvudet. Han hade med ens insett, hur rätt missionären
haft i sitt påstående, att de folk, ett oblidt öde stundom
ställt som fiender mot hvarandra, ägde föga eller ingen
kännedom om de egenskaper, som utmärkte dem. Men så var det
ju i alla krig, ständigt okända mot okända, hvilka icke hade
att förebrå hvarandra något mer än landsmansskapet,
således just det, hvaröfver det är deras plikt att vara stoltast.
De väl spärrade gränser, hvarmed hvarje stat äflas att
omgifva sig, hindra till och med grannar att tro sina egna ögons
vittnesbörd och någonting, som kallas patriotism, men
ofta icke är annat än svaghet och misstro, hjälper till att
göra okunnigheten större, utan att de, som underblåsa elden,
någonsin vilja inse de faror, för hvilka de därigenom utsätta
det egna landet.
»Till häst!» hördes fältkornettens kraftiga stämma och
väckte den unge mannen ur hans funderingar.
Männen lydde snabbt. Foderbuntarne slängdes upp
i de därför afsedda vagnarne, provianten stufvades in,
piskorna smällde och skaran satte sig i rörelse, sedan patruller
och blänkare sändts ut åt alla sidor till förstärkning åt de
redan befintliga. Denna gång arbetade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
