- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
77

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

77

stela mask, hon bär för sitt ansikte; de beundra hennes
hållning, men om hennes själsstrider vilja de ej höra talas.

Men hon gråter, ber och ångrar det, hon vet sig ej kunna
ändra — i hemlighet.

En man föll.

En gubbe sitter hvarje afton instängd på sitt rum.
Dag efter dag, månad efter månad sitter han så i spänd,
oro-fylld förbidan. Han är kristen (som de flesta andra) till
namnet (äfven som de andra), han donerar årligen stora
summor till välgörande ändamål, han är gifmild af
beräkning, ty det skänker anseende och medför vissa sociala
fördelar. I ett anfall af — själf kallar han det med bittert
hån — patriotism gaf han det bästa han ägde, sin ende son.
Den unge drog ut som frivillig, den gamle fick en stor
leverans till armén. Han räknade vinsten i förskott och
gladde sig åt den stora summan, men nu ångrar han
alltsammans, ångrar sig sjuk hvarje afton. Skall gossen dö,
skall han komma hem lemlästad och oduglig till nyttigt
arbete?

Han vet det ej, och en ängslan så oerhördt grym,
att den ej kan beskrifvas, söndersliter hans inre. Han
vrider sig i stingande smärta, ser syner, hans hår reser sig af
fasa, då fantasien trollar fram bloddrypande taflor för hans
uppjagade inbillning. — »Se där, där föll en man, min
stackars käre gosse, för en fientlig kula. Han är inte död ännu,
blott sårad. Han ligger där och väntar, att sjukbärarne
skola få se honom och våga sig fram i kulregnet för att släpa
bort hans numera onyttiga kropp. Törsten bränner hans
sammansnörda strupe som ett glödande järn, hans blod
— mitt blod», skriker den gamle köpmannen — »rinner
bort i ett främmande lands sand, gossen pinas som en
fördömd i helvetets eld, han ropar sin mors namn, han höjer
de svaga händerna mot himlen, som icke hör hans böner,
han våndas . . . hvad gör han mer?»

Den gamle fryser ända intill märgen.

Han förbannar, stackars gosse, han yrar ju. Ingen
ser honom, hans stämma är för svag att höras, vänner och
fiender hafva för resten öfvergifvit slagfältet och han
ligger där, en ensam, sönderskjuten, eländig massa, något,
som en gång varit hans käre gosse. Han lefver ej längre,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free