- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
85

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

85

Kvinnan, som varit en glad flicka och en bra mans
präktiga hustru,, sjönk så djupt, en människa kan sjunka.
Hon slog sina barn, då hon var rusig — ty sprit är det enda,
en olycklig kan förskaffa sig —■ kysste dem under sina
ljusare mellanstunder. Hon ångrade sig sjuk och ångrade än
mer. Lik ett såradt djur kröp hon undan och gömde sig
hela dagen och vacklade ut efter mörkrets inbrott för att
söka matsmulor och komma tillbaka drucken. Hon
somnade vid att höra barnen gråta efter näring och vaknade
vid detsamma. Hon var så ensam, som en stackare blott
kan vara i en stor stad, och hon rufvade öfver sina motgångar
och sin gnagande ånger, bortglömd och förkastad.

En morgon blef hon förundrad öfver, att barnen ej
klagade som vanligt. Den yngste hade svultit ihjäl,
medan hon sof, den andre orkade ej längre gråta högt. Hon
blef förtviflad, så som endast en moder kan det, tog den
lefvande och den döde, en på hvardera armen, och gick
ut bland människorna för att visa sin bittra nöd. Men ingen
hade tid att se henne. Från hamnen dånade kanonskott,
på alla gator fladdrade fanor, musikkårer spelade och den
stora stadens befolkning var festklädd, fyra bataljoner
skulle just tåga in efter väl förrättadt värf i kriget.

Hon stödde sig mot en vägg, slö och undrande, för
kraftlös att lyckas göra sin stämma hörd i det allmänna
jublet. Där stod hon utan att begripa något med det döda
och det lefvande barnet på sina trötta armar, och bruset
af de tusentals rösterna blefvo till ett elakt hån mot henne och
barnen. Hungern gjorde henne sjuk, törsten drog ihop
hennes strupe, så att icke ens en snyftning trängde fram
därur, en dimma lade sig öfver hennes ögon och febern
omtöcknade hennes redan förut svaga förnuft, Hon förstod,
att hon yrade, då hon på afstånd tyckte sig höra en stämma,
mannens, som hon glömt för sin ånger och sina lidanden.

»Jag gjorde min plikt», sade han strängt, »men hvad
gör du?»

»Det är inte för sent än», trodde hon sig svara. »Jag
känner att jag skall dö i dag, hungern bränner sönder mig,
och jag märker, hur gossen, som inte är död ännu, skälfver
mot mitt bröst. Hör . . . hör, hur hans små stackars pulsar
dunka, hur det rosslar i den lilla klena strupen. — Se inte
så förebrående på mig, min make, jag kan ej hjälpa det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free