- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
88

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88

af ångestsvett våta tinningar. De hörde kulregnet hvina
öfver och förbi, de sågo granater i blindt raseri smula sönder
själfva klipporna och strö dem som stoft för vinden. De
drogo kvidande ihop sina stympade lemmar, de sökte göra
sig små och osynliga, men de lyckades ej och deras fruktan
växte. Deras hjärnor tiodubblade sin arbetskraft, deras
sinnens förmåga att känna smärtan hundrafaldigades,
deras ångest blef fruktansvärd, deras hopp om räddning
dog förrän de själfva, deras böner blandades upp med
förbannelser, de blefvo vansinniga af skräck, de svuro, gräto
och bådo, de förnummo helvetets alla marter, hungern skar
deras inälfvor med skarpslipade knifvar, genom deras
strupar rann smältande bly, nervernas känslighet ökades till
det otroliga och dödsfruktan, smärta, förtviflan klämde
med centnertyngder andedräkten ur deras pinade kroppar.

Ett slag hade stått, en härlig seger var vunnen.
Telegrafen arbetade utan afbrott en hel natt och i ett annat land
under ett annat luftsreck steg ett gränslöst jubel mot höjden
Änkors tårar och faderlösas snyftningar dränktes i det
brusande larmet, glädjen var för stor och allmän att lämna en
tanke på smärtan rum. Och en präst, hvars uppgift det var
att torka tårar och lindra kval, gick upp i sin predikstol och
talade som hans plikt bjöd.

»Gud har varit med oss», sade han. »Jesus Kristus har
välsignat våra vapen», ropade han till menigheten. »Se
på änkan där, hon bär sitt hufvud högt, fastän hennes make
Stupat i striden; se på den gamle köpmannen där, hans rygg
är rak och dock har hans ende son nyss dött; se på modern,
där, hennes söner äro borta för alltid, men hennes tårar
rinna endast af glädje öfver, att de fyllt sin plikt. Må vi
tacka alla goda gåfvors gifvare, för att han skänkt en stor
nation sådana fäder och mödrar, deras föredöme skall lära
våra afundsjuka grannar, att vi ej tveka inför ett nytt krig,
större och blodigare än detta. Högt prisadt vare Herrens
namn, han, som gifvit oss kraft att i likhet med Abraham
frambära våra egna söner som offer på det altare, vi rest åt
hans härlighet.»

Och änkan såg sig stolt omkring, den gamle köpmannens
rygg blef rakare och moderns tårar upphörde att rinna.

Men utanför templet steg en man upp på en afvisare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free