Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Fäktningen vid Koopmans kraal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
läppar. Detta var således slutet på hans så lyckligt
började ströftåg. Han visste, att räddningen låg på andra
sidan de båda kopjes, hvilkas toppar haij från sin plats
urskilde i norr, han hade ej hunnit dit utan nödgats inlåta
sig i strid på ett därför olämpligt ställe, han stod vid slutet.
Alltsammans var en bild af hans lilla trogna folks hopplösa
kamp, öfvermakten var för stor. Han höjde geväret
upprätt, en svag vindfläkt liksom beredde sig att veckla ut den
lilla tyglappen — och nästa sekund slogs vapnet ur hans
hand och föll till marken. Van der Nath vände sig säfligt
om, det fanns intet, som öfverraskade honom numera, men
han ville likväl se den, som vågat hindra honom. Han
mötte Zimmers af upphetsning glödande ansikte tätt
bredvid sig.
»Hvarifrån kommer du?»
Zimmer svarade ej på frågan, han pustade ut och
flåsade sedan intill fältkornettens öra:
»De Vlies har börjat sin marsch söderut.»
»Hvad säger du!» — Det flammade till i van der Naths
ögon. — »Hvar är han?»
»Tjugo mil norr om de båda kopjes.»
»För långt borta, han hinner inte hit i tid.»
Blixten i hans öga hade slocknat och van der Nath grep åter
efter sitt gevär, men Zimmer hindrade honom för andra
gången.
»Låt mig tala ut. Du Wallou är där med förtruppen.»
»Vid kopjerna, ah!» Med en ifver, lika naturlig som
hans afsiktliga söl nyss förut slet han parlamentärflaggan
från geväret, siktade utåt karoon och sköt. »Snabbeld!»
skrek han högt, »snabbeld! Kommendanten är här».
Dat gick en elektrisk stöt genom den modlösa skaran.
De sänkta gevären höjdes åter och snart förkunnade deras
täta knallar, att en annan anda härskade bakom kraalens
stenhögar.
»Kommendanten, kommendanten», sorlade boerna.
De nickade muntert åt hvarandra, hvad betydde det, att
några flere skulle stupa, räddningen fanns, den närmade
sig, och de öfverlefvande undsluppo det, som näst döden
var det värsta de visste, att föras bort som de hatade
in-kräktarnes fångar.
Den sakta, men märkbart aftagande elden från kraalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
