Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Fäktningen vid Koopmans kraal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io 3
nen upp, för hvarje gång utvisande hvar en kula slagit ned,
oupphörligt rasslade det i buskarne och ett sakta regn af
kvistar och blad föll ned framför, bredvid och bakom.
Zim-mer märkte, för hvilken risk han utsatte sig, men det ändrade
intet i hans beslut, han ville fram och framåt gick det.
Ett par minuter tyckte han, att försvararne började
skjuta med tröstlöst långa mellanrum. Han blef orolig,
ökade farten, försökte fundera ut, hvilket skydd hvarje
upphöjning i terrängen möjligen kunde lämna, och kröp
vidare väntande att när som helst blifva träffad.
Han måste stanna för att hvila, att trycka som en skrämd
fågel blef otroligt ansträngande. Där han nu dröjde
korsades elden från de på karoon liggande soldaterna. Utan
uppehåll hveno kulorna öfver honom, det hjälpte ej att pressa
sig platt mot marken, och med en ursinnig ed hasade han
ned i en grop tio steg längre bort. Sedan återstod blott
att på ett eller annat sätt komma vidare. Så snart han gjorde
den minsta oförsiktiga rörelse, hvisslade döden hånskrattande
tätt förbi hans öron och kom hans pulsar att dunka i
svindlande fart. Att krypa tillbaka var lika farligt som att stanna
kvar, enda utsikten blef att fortsätta. Han blundade för
att slippa se, hvar kulorna slogo ned, men då hörde han dem
så mycket tydligare, hans hjärta dunkade som en slägga
förd af en kraftig arm och tungan lådde styf och Svullen vid
gommen. Egentlig fruktan kände han ej, detta var något
vida mer, och med värkande lemmar ormade han sig fram,
där borta skulle allt blifva bättre. Hans tankeförmåga
grumlades, han handlade i ett slags yrsel, som tvingade
honom att kräla vidare och långa stunder inbillade han
sig, att hjärnan var död.
När han hunnit trettio meter längre på sin vådliga färd.
märkte han, att marken höjde sig till en bred vall. Denna
nya motgång gjorde honom fullt redig och han såg kallblodigt
åt sidorna. Att gå omkring kullen tog för lång tid, efter
hvad han med en hastig blick uppfattade sträckte den sig
lik en stelnad våg från norr till söder, så långt ögat nådde, han
måste fram öfver dem.
Zimmer pressade sig hårdt mot marken, använde
armbågar och knän och halkade vidare. När han gled öfver den
högsta kanten, träffades hans hjässa som af ett piskrapp.
Han slöt ögonen och rullade ihop sig till ett nystan och ham-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
