Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Fäktningen vid Koopmans kraal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
gripit en sårad soldats gevär och beredde sig att taga
verksam del i kampen.
»De ha gifvit sig.»
»Boerna?»
»Nej, de våra.»
»Jag vill bli fördömd, om jag begriper ett ord af hvad
ni säger.»
Löjtnant Wilkes drog kaptenen med sig uppför
trappan, ledde honom fram till gluggen och pekade utåt.
Geväret föll skramlande ur kaptenens händer. Han
hade sett de långa linierna, som gallopperade öfver karoon,
sett parlamentärflaggan och sina egna kamrater stå
samlade i två dystra hopar. Han suckade tungt, det var en
grym öfverraskning detta, han behöfde tid att hämta sig
och stammade lågmäldt:
»Nu förstår jag . . . kanonskotten . . . tystnaden. Vill
ni vara af den godheten och underrätta manskapet, löjtnant
Wilkes!»
Motvilligt gick löjtnanten att fullgöra sitt obehagliga
uppdrag. Soldaterna, som ifrigt beredde sig att taga upp
kampen på nytt, lydde lika motvilligt. De visste ännu
icke hvad som tilldragit sig, men de anade instinktlikt,
att något långt ifrån fördelaktigt inträffat. De gjorde
knotande för fot gevär och väntade. Löjtnanten gick
utur huset för att fortsätta sin pinsamma rond. Hans egen
tropp stod på gården och afbidade order, han lämnade
sådana och gick vidare.
Vid stallbyggnaden låg en soldat på knä och såg
spanande bort mot kraalen, öfver hvilken han från sin plats
hade en tydlig öfverblick. Hans ögon lyste af en hatfull
glöd, öfver hans ansikte rann blodet i en smal stimma från
ett skrubbsår vid tinningen och han mindes tydligt de ord,
hans bäste vän ropat, då han nyss stupat vid hans sida.
Hans uppmärksamhet fängslades af en karl, naturligtvis en
fiende, eftersom han befann sig där borta, hvilken stod
upprätt i en vagn och gestikulerade på ett obegripligt sätt,
medan han hörde honom ropa en massa osammanhängande
meningar. Det kom en grym glimt i soldatens ögon, han
höjde geväret, siktade omsorgfullt och tryckte af.
»Seså, Billy», mumlade han skadegladt, nu har jag
åtminstone hämnats dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
