- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
116

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Under Afrikas himmel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

i lifvet öfver sina breda, platta naglar med deras svarta
kanter och de krokiga fingrarne. Det var underligt allt detta,
underligt och nedslående att veta, hur försynen tycktes
hafva gifvit fienden allt och den lilla hop, som upptagit
kampen på lif och död, ägde intet annat i hela världen än
sin bergfasta tro på en rättvis sak. Hvad gjorde det
honom, om det var sant, att deras ledare voro korrumperade
af rikedom eller blifvit mutade af engelskt guld, som han hört
sägas, hvar och en fick svara för sig så som han ämnade göra.
Men •— och han log vackert ut i rymden ofvan sig ■— först
ville han se sin son, lille Isak, höra hans barnsliga stämma
och smeka hans hår, sedan •—- han höjde på axlarne, men
leendet dröjde kvar kring munnen •— sedan fick gärna slutet
komma.

Du Wallous skämt flödade utan uppehåll. Han var
synbarligen road af situationen, njöt af att spela värd för
gäster, som helt och hållet voro lämnade i hans våld, och
skrattade högt åt majorens historier om halfgalna vad och
omöjliga whistpartier. Men att äfven allvaret gömdes
under den leende ytan visade sig, då han helt lugnt vände sig
till en af fältkornetterna.

»Ett ögonplick mina herrar! sade han ursäktande.
»Hör nu Westhuizen, får jag bedja er gå bort till fångarne
och säga dem, att de akta sig för alla dumheter, månen
är strax uppe och lägret omgifves af dubbla vaktkedjor,
det skulle vara ledsamt, ifall någon blef skjuten.»

Samtalet tystnade genast, officerarne stramade upp sig
och utbytte ånyo menande blickar, de hade förstått, att
varningen gällde dem lika mycket som soldaterna. Men du
Wallou låtsade ingenting märka, han var redan inne i en
anekdot om ett student upptåg i Genève. Fältkornett
Westhuizen hade lydigt ställt ifrån sig en burk, i hvilken
han petat med sin slidknif, och gick att utföra sitt uppdrag.
Måltiden led mot slutet och en viss dåsighet lade sig öfver
deltagarne däri. Missionären satt med hufvudet lutadt i
händerna och tycktes grubbla öfver ett svårlöst problem,
bredvid honom låg den engelske läkaren utsträckt på marken
och gäspade, han tänkte på de sårade och hvilket strängt
arbete, som förestod så snart dagen brutit in. Officerarne
togo fram cigarrer och bjödo hvarandra eld. Ensamt
kommendanten bibehöll sin hållning och fältkornetterna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free