Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Under Afrikas himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii7
sutto stela och modstulna bland den för dem ovanliga
munterheten.
Månen höjde sig långsamt vid horisonten och ljöt
från den djupblå himmeln sitt sken öfver den vidsträckta
slätten, hvars tysta ödslighet utanför lägret endast stördes
af några långa skuggor, som de vaksamma patrullerna drogo
efter sig. Tätt bakom höjde sig de båda kopjes svarta och
dystra, tvänne käglor, omgifna af stenhopar staplade öfver
hvarandra. Här och hvar beto sig några gräsknippen fast i
skrefvorna och på den västligaste topp lyfte en liten samling
kaktusar sina taggklädda och köttiga blad. Från
vagnsraden hördes ännu kaffrernas monotona sladder och enstaka
stämmor förnummos från flera håll öfver det sofvande lägrets
djupa tystnad. Eldarne glimmade svagt och belyste de
kring dem liggande männens kraftfulla kroppar, bösspipor
blänkte öfverallt och en och annan häst gnäggade i sömnen.
Det var en af dessa praktfulla nätter, som endast södra
Afrika kan framvisa, och liksom för att intet skulle fattas
svepte en smekande mild bris öfver karoon och förde sina
torra, friska dofter med sig till lägret.
Tjusade af den sagolikt sköna stämningen blickade
männen kring bordduken ut i natten. För tillfället hyste
de ingen åtrå att utbyta tankar, de stirrade blott med
vidöppna, bländade ögon på den härliga taflan.
Då sade kommendanten med en stämma, hvars innerligt
kärleksfulla klang åstadkom en sprittning i nerverna på
dem, som hörde honom:
»Mitt fosterland!» Han tycktes vara i begrepp att
tillägga något, men nöjde sig med att upprepa det sista ordet
ett par gånger för att slutligen sträcka ut handen, som om
han velat famna hela nejden och yttra: »Fosterlandet,
innefattar det ej allt, som kan sägas?»
Gamle Jan van Gracht kom, hållande bössan i ena
handen och sadelpåsen i den andra, långsamt lunkande
fram till den eld, där karlarne från hans kommando lågo,
och slog ned bland dem. Ett enda ögonkast på hans vapen
var nog att förklara, hur det varit möjligt att skilja knallen
däraf från mausergevärens tvära smällar. Det var längre
och tyngre samt försedt med en visserligen förbättrad
re-mingtonkonstruktion, men likväl ett gevär, som den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
