Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Begrafningsceremonien var så enkel, som allt dylikt
måste vara i krigstid, där hvarje ögonblick för det mesta
är dyrbart. Ett hundratal smutsiga och trasiga boer hade
samlats vid remnan i jorden för att se dornenburgarna taga
afsked af vänner och fränder. Insvepta i skynken buros
liken till grafven och sänktes under dyster tystnad ned i dess
djup. Missionären steg fram och förrättade bönerna, kastade
mull på de döda och läste ett kapitel ur bibeln samt lofvade
alla ett återseende i en bättre värld.
Efter prästen kom gamle Jan van Gracht i sin egenskap
af församlingens äldste närvarande medlem. Han uttalade
välsignelsen öfver de bortgångne och slutade det lilla tal
han höll med: »de äro ej döda, de sofva blott. Och från
den" himmel, dit de nu gått, se de ned på oss andra och vänta,
att vi lika modigt som de skola fylla vår plikt och försvara
fosterlandet och» — han såg sig omkring i kretsen, hans
ögon glödde och de långa lockarne fladdrade ■— »hvad gör
det, om vi alla stupa som dessa, blott landet blir fritt! Och
det säger jag er, vänner och kamrater», ropade han, »hvad
värde äga väl våra lif, om icke den mark vi trampa är vår
egen! Och skulle engelsmännen taga vårt land, hvilket
icke är möjligt, blott vi hålla ut, skall snart den dag komma,
då en hvar af oss önskar, att han hellre legat död här än att
han lefvat för att se det!»
Sist kom van der Nath. Han var ovan vid att kläda
sina tankar i ord, men han var rörd öfver att veta dessa
män, hvilka han alla kände som idoga arbetare och goda
grannar, ligga stela och liflösa, och han hade tänkt mycket
under den gångna natten. Han gick utefter grafvens
brädd, stannade hos hvar och en särskildt, nämnde hans
namn och räknade upp hans goda egenskaper. Och när det
skett lyste han frid öfver de döda stoften och bad, medan
tårarne runnö utför hans kinder, gud förlåta alla dem, som
tillfogade hvarandra ondt, ty lifvets gåfva hade ej blifvit
någon gifven för att kastas bort i blodig strid.
Dornenburgarne stodo med blottade hufvuden och
åsågo, hur jorden östes öfver vännerna, medan åskådarne
drefvo bort för att kasta en blick på fiendernas begrafning.
Men där var intet att se, officerarne hade ej tänkt på, att
en präst fanns i lägret, och ingen hade bedt honom medverka.
En underofficer var jämte trettio soldater kommenderad till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
