Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
När de tågat förbi, dröjde det en stund, innan nästa
afdelning nådde fram.
»De oförsonlige», sade du Wallou sakta till officerarne.
Det hade blifvit alldeles tyst bland åskådarne, men
deras ögon talade i stället.
En trupp på ungefär tvåhundra man kom ut ur passet
och red långsamt vidare. Den bestod af män, härdade i
hundra olika strider, karlar, som skrattade högt åt faran
och hånade döden midt i ansiktet. Deras gårdar voro brända,
deras familjer skingrade, ingen visste hvar de funnos. Själfva
ägde de intet utom sina lif och dem hade de svurit att offra
hellre än de lade ned vapnen. När de hört, att kommendant
de Vlies svurit detsamma, hade de från alla håll samlats
kring honom, från norr och söder hade de kommit, från
östan och västan. Med blödande hjärtan och af hat lågande
ögon hade de gått till honom, berättat sina lidanden och
stannat, ty han lofvade dem en säker hämnd.
Två steg framför dem red kommendanten, en axelbred
man af medellängd. Ingenting skilde honom från
omgifningen, hans utseende var det vanliga och dräkten precis
lik de andras. En olikhet fanns dock; under det hans män
sågo kring sig med vakna om än dystra blickar, stirrade hans
ögon rätt fram som fästade på en osynlig punkt i ett
aflägset fjärran, och hans läppar voro så hårdt sammanpressade,
som om han aldrig ämnat låta ett ord bana sig väg mellan
dem. Framför du Wallous plats höll han inne liksom
vaknande ur en dröm och gaf med kort, skarp stämma
en order.
Några män skilde sig från den mörka massan, ett
par jagade i sporrsträck tillbaka, ett par störtade framåt,
medan truppen tyst och dyster fortsatte, en ständig
påminnelse till de andra att hålla ut.
De Vlies red uppför kullen och skakade från hästryggen
hand med sin vechtgeneral.* Han mönstrade fångarne
och frågade, huru många de voro. När du Wallou svarat
nickade han.
Det fanns något i omgifningens hållning, som de fångne
officerarne förut ej lagt märke till hos boerna. I deras
läger rådde öfverallt en frispråkighet, som alls icke öfver-
* Underbefälhafvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
