Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
och åstadkomma en resning i ett distrikt, som
londontidningarna tröstat sina oroliga läsare med att vara lugnt
sedan månader tillbaka. Medvetandet om att själfva vara
orsaken till allt detta förbättrade icke i minsta mån de
kommenderande generalernas lynnen, de läto straffet för
sina underlåtenhetssynder drabba dem — som funnos inom
räckhåll. ––
Intåget var slutadt och de Vlies red långsamt ned
från kullen. De nyss anlända trupperna utgjorde nu téten,
medan de förut på platsen befintliga bildade eftertruppen,
och nästan morgon ämnade han draga vidare mot ett mål,
som ingen mer än han kände. Förtrogne ägde han icke,
hvarför den eller den rörelsen utfördes omtalades aldrig,
hans hjärna utarbetade ensam hvarje plan och hans vilja
ledde allt. Han höjde sig öfver omgifningen, som visste,
att inga belöningar utdelades, men som också fått lära,
att ett hårdt straff drabbade den försumlige. »Söner har
jag ej, min hustru har dött af sorg, själf skall jag kämpa till
det yttersta», dessa voro hans egna ord, andra skäl för sitt
handlingssätt gaf han icke.
De oförsonlige män, hvilka i likhet med befälhafvaren
förlorat allt och endast lefde för sitt vilda hat, följde
honom som trogna hundar och tryckte sin mörka prägel på
den lilla bondehären, där blott psalmer sjöngos och gamla
testamentets stenhårda citat växlades mellan krigarne.
Försakelser och mödor funnos ej för denna elittrupp, vid
umbäranden och svält voro de vana och striden blef deras
enda nöje.
»I morgon», sade de Vlies till männen kring sig. De
kände sedan gammalt hvad detta ägde för betydelse:
hvila er i dag, jag ämnar snart taga alla edra krafter i
anspråk.
En tryckande tystnad lade sig så småningom öfver det
förut larmande lägret, till och med kaffrernas pladder var
mindre högljudt. De Vlies red följd af sina trognaste kring
öfverallt; den hårdt slutna munnen öppnades ej, hvarken
klander eller beröm kom från hans läppar, men där något
icke var, som han väntat eller önskade, såg han blott på den
felaktige. Inför den blicken förstummades hvarje ursäkt
och felet rättades snabbt. Så red han vidare, dök upp än
här än där, fanns till hands i lägrets midt så väl som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>