Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
len bättre än jorden. Och vi, som vistas här nere, måste
vandra vär väg till slut. Kriget är något förfärligt, det
fulaste och råaste, som kan tänkas, och de tillfällen att visa
mod och dödsförakt, det lämnar, öfverskyla inte de många
brotten. Pastor, jag säger er, att helvetet är ett glädjerum
mot detta lif. . . skändade kvinnor, föräldralösa barn,
döda män, och brända gårdar , . . brända gårdar. Hvad
äro själfva slaktningarne mot det, som händer mellan dem?
Vill ni höra en episod ur detta krig?
Det var en man, den där tänkte som ni, må min hand
ej komma vid vapnen! Herrens straffdom föll öfver hans
land, men han dröjde borta från allt och gömde sig med sin
unga hustru för att slippa undan. Den dåren, han visste icke
hvad ett krig var, hvem slipper undan, tror ni? En dag
kom en trupp af främlingarnes soldater till den mannens
fann, ty distriktet hade förklarats upproriskt. De voro
trötta och uthungrade och togo hvad de kommo öfver utan
att bedja om lof därtill. De män, från hvilka de röfvade
deras egendom, protesterade: »Vi ha ingenting med detta
att göra», sade de, »låt oss behålla, hvad som är vårt.»
En skägglös pojke anförde främlingarne och han skrattade
högt åt de klagande: »Vet ni inte af, att det är krig i
landet?» frågade han och för att visa sin makt lät han tända eld
på några gårdar, de, till hvilka han kommit först. »Vi
frysa», sade han, »och vi behöfva bränsle, detta är krig, nu
vet ni det.» Hvad rörde det honom, hvem som bodde i
gårdarne, hvad tänkte han på den saken. Han var nitisk,
som det kallas, och ville fullgöra sina förmäns befallningar,
män, hvilka lika litet som han kände människorna där.»
Kommendantens ögon lågade och hans ord slungades
fram med en förtviflad människas vilda häftighet, men
det var likväl icke orden, utan de rasande åtbörderna och den
sönderslitande tonen, som gjorde ett så starkt intryck på
åhörarne, att de som förhäxade stirrade på honom.
»I en af gårdarne bodde den mannen, jag talar om.
Han vände sig till pojken, som en grym slump gifvit makten
öfver lif och död och som ej förstod, hvad det innebar.
Mannen bad: »skona min gård, herre, där inne ligger just
nu en kvinna och skall föda.» Ingen svarade på hans
böner, männen voro retade — hvarför visste han ej ... och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
