Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
del kunde slås. För att detta skulle vara möjligt uttalades
önskningar, hvilka de kommenderande generalerna funno
det vara sin skyldighet att uppfylla. Men då de stora
fältslagens tid var förbi, blef det ej lätt att inrapportera
några lysande segrar. I stället voro de hänvisade till att
anmäla den ena landsändans pacifierande efter den andra,
hvilket i sin ordning medförde ett otroligt arbete. Och för
att någorlunda lyckas däri nödgades de i detta liksom i
hvarje annat krig lämna viktiga befäl åt personer, hvilka
saknade alla förutsättningar att välja de lämpliga medlen.
De sådde hat i stället för att läka sår, och deras ifver att
behaga förmän, som aldrig frågade efter annat än resultaten,
åstadkom verkningar diametralt motsatta de åsyftade.
Där lågorna varit på väg att slockna, tändes nya vådeldar,
och där hatet redan slumrat in, väcktes det handgripligt
till nytt lif. Och mest af allt skuro de bjärta olikheterna i
ögonen. Samma handling, hvilken utförd af en engelsk
soldat prisades i högstämda ordalag som prof på
fosterlandskärlek och mod, blef när en boer vågade något liknande ett
straffbart brott. Och kriget, som i sig själf endast är alla
onda lidelsers plantskola, förkastade alla andra medel än
de onda, de, som ej ville böja sig skulle brytas ned.
Det lilla krigets tid var inne och oaktadt sitt
försvinnande fåtal visade sig boerna som djärfva partigängare i
stånd till att ännu länge fördröja den slutliga segern,
som ledarne på andra sidan hafvet behöfde. I norr hängde
Bothas sammansmälta armé som ett ovädersmoln laddadt
med elektricitet, och i öster opererade de Vlies tillika med
några andra våghalsiga befälhafvare. Det var de slagnes
sista rester, de, som beröfvats alla existensmedel, och att
de ännu kände sig nog starka att uppehålla hela kårer,
bevisar bäst hur omildt fienden, som väckt ett så vildt hat,
farit fram i det eröfrade landet. Men de Vlies behöfde
också hvarje man och van der Nath visste det. När han
nu skulle säga, hvad han beredt sig på, hade han glömdt
orden. Hvad tjänade det för öfrigt till att komma med
skäl inför en man, som blott lefde för sin hämnd och sin
förtviflan. Därför sade han endast, anknytande sig till de
ord kommendanten yttrat, innan missionären gått.
»Jag känner mig vara en människa.»
»Hvad menar du, Abraham?» De Vlies stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
