Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
uttryck för fantasirika tidningskorrespondenters fromma
önskningar än fakta, förminskades med nära hundra procent,
och segerbulletinerna i detta krig, där en vunnen slaktning
ofta slutade med den vinnandes återtåg, medan ett nederlag
följdes af en framryckning från de slagne, blefvo, hvad de i
verkligheten voro.
Upproriska rörelser förmärktes och genom en ny och
strängare proklamation erinrades distriktet om, att det redan
blifvit förklaradt i belägringstillstånd. För att gifva mer
eftertryck åt förklaringen ströfvade kavalleripatruller
utefter alla vägar, infanteripiketer blefvo inkvarterade vid
kyrkorna eller hos församlingarnes äldste. Och som en helt
naturlig följd däraf tilltogo oroligheterna hastigt.
Seger-vinnarne gjorde allt för att väcka lidelserna, och de, som
ännu ansågo sig obesegrade, begagnade deras blindhet
till sin fördel. Boer, hvilka deras anhöriga länge sedan
begråtit som döda, döko oväntadt upp, smögo nattetid fram
till fädernegården, och försvunno lika hemlighetsfullt
som de kommit.
»Botha är icke slagen, de Vlies marscherar hitåt, håll
ut!» sade en trasig och smutsig boerkrigare, i hvilken wrouw
Botman endast med möda kände igen sin yngste son. Han
fick ett halft dussin majskakor och red sin väg, under det
att hans mor satte sig ned och grät glädjetårar.
»Krångla, ställ till obehag för dem!» uppmanade en
skäggig, enögd karl, hvars anletsdrag påminde gamle Gert
van Soelen om en son, som varit hans för något mer än ett
halft år sedan. »Ja», sade karlen, »det är jag, far. Gif
mig litet att äta och bry er inte om att titta åt dörren,
rödnackarne ha annat att tänka på, vi ha skaffat dem fullt
upp med göra här nere också.» Han torkade sig om
munnen, klappade systrarne på kinden och var borta.
»Ni ä’ inte ifriga nog, österut ha engelsmännen ett
drygt arbete», skrattade en mager boer, med en smutsig
bindel kring hakan och omfamnade wrouw van der Hoochte
midt för näsan på fyra långa jäntor, som hade en bestämd
föreställning om, att deras far sett helt annorlunda ut ett
år tillbaka i tiden. »Sannie och Sara skjuta ju inte illa,
hvarför ha de inte som kvinnfolken norrut en bössa gömd
på vinden?» Han kysste flickorna, som nu ändtligen fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
