- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
173

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

173

half dag att nå fram, ty han var gammal och ovan vid ridt,
men han ville höra och se hvad det var, som kunnat göra ett
barn afvogt stämdt mot en man, så aktad som han.

Kort efter skymningens inbrott nådde han målet för
sin färd, tjudrade hästen hos de andres springare och gick
mot den mörka grupp, han såg samlad bredvid ett stenkummel
midt på slätten. Det var en i sin mulna dysterhet
karaktäristisk flock, han skådade, och ur hopen hördes blott en
ensam stämma höja sig. Stödd på sina kryckor orerade
Zimmer om unser Kaiser, som visste råd för allt. »Men»,
och hans skrällande röst sjönk till en lustig parodi på en
sorgsen hviskning och det stora, köttiga ansiktet erhöll ett
bekym-radt uttryck, »han är död, Moltke är död, Bismarck är också
död, de voro män, åh vänner, åh åh åh!» Han ruskade sitt
hufvud och gaf ifrån sig en suck, föga olik en oxes råmande.
»De, som ville och kunde något, äro borta . .. borta .. .
döda . . .!» Han gned sina rödsprängda ögon och suckade
på nytt.

De andre tego. Hvad angick det egentligen dem, hur
många som voro döda, de hade för länge sedan upphört att
räkna förlusterna, de hoppades knappt mer på de lefvande.
De hade ända in i det sista väntat och trott på det Europa,
som med så stora låter basunat ut fredskonferensens
välsignelser öfver världen, de väntade ännu, ty de insågo ej,
att alltsammans varit ett diplomatiskt gyckel. Deras hopp
låg i själatåget, de förstodo nu, att de blifvit narrade som
alla andra, och bitterheten frodades och växte sig stark i
deras sinnen.

Piet Muller kom långsamt fram till kretsen och
tystnaden blef om möjligt än djupare därvid. En bred väg
öppnades framför honom och den hand, han räckte till
hälsning, tycktes ingen se.

»Hvad , . . hvad är det, vänner?» stammade gubben
upprörd.

Ingen svarade på en lång stund, endast bitterheten üteg
och växte inom dem. Till slut förlorade Zimmer tålamodet,
stötte sina kryckor i marken och sade med sin skrällande
röst:

»Min farm är inte bränd ännu, med jag hoppas, att
den snart blir det.»

Piet Muller begrep intet. Han såg spörjande från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free