Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
En hel timme talade gossen om det förtrampade,
dödsdömda Juda, hvars historia det tjugonde århundradet
repeterade inför hela världens ögon. Han fann
anknytningspunkter och liknelser öfver allt, men midt i själfva undergången
såg han hoppets stråle bryta fram. Jael och Cicera trädde
upp ur mångtusenårig glömska. Judith skred förbi med
Holofernes blodiga hufvud i sina händer, stenen från
herdegossen Davids slunga hven mot målet och träffade, och
Daniel profeterade ur lejonkulan om det nya riket.
Männens hjärtan klappade fortare, gubbarnes ögon
gnistrade och gossarne flämtade hest. »Ja ja», sorlade de,
allt detta hade skett förut en gån g, det kunde upprepas om
igen.
Men mest och helst berättade talaren om Judas
Mak-kabeus, Judas med den krossande hammaren. Hela det
lilla fristadsfolkets innerliga bibeltro flammade upp,
männen blefvo exalterade, kastade på måfå ut sentenser och
lösryckta bitar ur sina böner, och där — det stod klart för
dem alla -— där i boken, som gossen höll fram mot dem, kunde
de läsa sin egen historia. Seminaristen eldade upp sig till
yrsel, flätade in segerbudskap bland dödsprofetiorna,
släpade åhörarne med sig från resignation till hänförelse och
fick dem att glömma sina krämpor och sin maktlöshet.
Den hårdhändt kalla verkligheten var bortsopad, alla trodde
ty alla hoppades på nytt. När han slutade sin predikan
trängdes de kring honom för att trycka hans händer, ännu
hade assyrier och babylonier icke förtrampat Juda, än kunde
fristaten resa sig upprätt, det, som böjts krokigt, var lätt
att räta ut igen.
»Das war schön!» snörflade Zimmer och tårarne
runnö utför hans kinder. »Vänner, till strid, till seger,
vorwärts, immer vorwärts!»
»Vänta!» sade seminaristen. »Nu återstår det sista
och viktigaste. Vi ha kommit hit för att döma den
förrädare, som finns midt ibland oss.»
Det blef dödstyst, männen sänkte sina hufvuden och
Simeon Flick talade vidare, bemödade sig att gifva sin
späda gossröst en högtidlig klang.
»Af alla visste blott församlingens äldste, hvar de
åtta kanonerna lågo nedgräfda. Våra fiender hafva dem.
»Förräderi!» skrek han och slog hårdt ihop bibeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
